Åren går men minnena består , vi va förlovade och livet lekte ❤️

Saknar dig så älskade Storstrumpa! Älskar Dig över allt annat. Lika m5cket som barnen. Och drt gör såå ont! VI var ett. VI ku nde tala om allt. Jag visste allt o. DIG. DU visste allt om Mig. Och som vi sågade varandras värdelösa män. Vi var/ är för bra😊. För sådana.

Så sorglig dag. Idag borde du ha blivit 49 år. Jag önskar att jag kunde tända ett ljus på din grav. Får tända hemma och i kyrkan istället. Saknar dig älskade syster!

Så sorglig dag. Idag borde du ha blivit 49 år. Jag önskar att jag kunde tända ett ljus på din grav. Får tända hemma och i kyrkan istället. Saknar dig älskade syster

Så sorglig dag. Idag borde du ha blivit 49 år. Jag önskar att jag kunde tända ett ljus på din grav. Får tända hemma och i kyrkan istället. Saknar dig älakade syster

Jag saknar dig så mycket. Jag har tänt ljus på din grav. 

Fy 17 vad livet är överjävligt vissa dagar. Men vet att det är frid och kärlek där du är nu och försöker att tänka att du har det bra. Att du hör mig precis som jag kan känna din och pappas närvaro.

Älskade syster! Fira vår pappa på fars dag idag. Jag saknar er så mycket. För oss finns bara EN pappa. Något mamma struntar i och firar någon annan gubbe med hans ungar etc.

Puss och kram!

Denna vecka har jag tänkt extra mycket på dig. 

Idag borde du fyllt år. Det är så sorgligt varje år att veta att det bara tagit slut, allra käraste syster.

Det har varit en tuff vecka. Tänt ett ljus för dig varje dag. Tacksam att jag kan skriva på denna sida till dig. 

Hej Linda. Igår hände något som fick mig att tänka på dig extra mycket. Jag hade en patient påminde extra mycket om dig. Jag kan inte förklara varför, men jag bröt i ihop fullständigt där på praktiken. Det brast för mig. Jag satt i personalrummet och kunde inte sluta gråta. Efter jag slutat och satt mig i bilen grät jag hejdlöst. Jag åkte förbi din grav. Jag kunde inte tända ett ljus för jag hade inga med mig. Annars har jag alltid gravljus med mig i bilen. Ifall jag åker förbi så finns det alltid ett ljus att ta med och tända. Men denna gång kunde jag inte kliva ut ur bilen heller. Jag satt i bilen på parkeringen och grät och tänkte på dig. Hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag önskar att jag kunde prata med dig. Igår gjorde allt för ont. I höstas planterade jag tulpanlökar. Flera krukor med gula, som är min favoritfärg. Men en kruka endast med lila tulpaner. Till våren när de blommar så kommer jag tänka på dig. Jag tänker ibland på när flaggan hängde på halvstång utanför nolaskolan där du jobbade. Jag gick där mitt första år, men bytte gymnasium andra året. Jag minns hur jag hörde de som var bekanta till mig på den skolan prata om hur det var en lärare som gått bort. Hur det skar och smärtade i mig, att för dom var det sorgligt med en lärare de inte kände som försvunnit, men för mig var det som att hela världen gick sönder. Jag minns fortfarande hur fruktansvärd julafton var. Jag sov och sov. Blev väckt för att kliva upp. Men jag ville inte vakna upp till mardrömmen som var verkligheten. Jag ville bara sova och inte känna nånting. Julen har alltid varit min favorithögtid. Men  varenda jul fram tills nu har jag rest bort. Inte velat fira jul. Men nu firar jag jul igen. Jag försöker njuta av det. Men det är svårt. Jag firar med min sambo och hans familj. Det är mysigt. Men det smärtar fortfarande. Jag önskar att saker var annorlunda Linda. Jag önskar verkligen att du inte behövt känna sån smärta i ditt liv. Jag önskar att du inte behövt lida. Jag vet inte var du är nu. Men mest av allt önskar jag att du har frid nu. Att du inte har ångest och att du inte lider. För ångest kan äta upp vem som helst. Det är det folk ofta inte förstår. Hur det är att ha ett monster på insidan som äter upp en och ingen kan göra något åt det. Jag önskar och hoppas med hela mitt hjärta att du har frid nu, och att du vet hur mycket du betydde för mig. Jag älskar dig. 

Ps. NT är mina initialer. Linda var min ”bonusmamma” men även min klippa och någon som var oerhört viktig för mig. Hon var den första jag pratade med som jag kände förstod mig.  

Saknar våra samtal som ibland var flera/dag.

Jag saknar allt med oss. Du var världens finaste syster, vän och en så oerhört godhjärtad, fin människa. Vi brukade säga att vi inte kunde ha så roligt som med varandra. Det var så många som inte förstod vår speciella, interna humor. Jag har sparat så många roliga mail med saker ingen skulle fatta.

Sorgen går aldrig över. Tvärtom blir den värre. Ibland hatar jag livet så otroligt mycket och de som svek dig. Minns våra sista mail någon vecka innan du försvann. Vi hade så otroligt roligt åt en specifik sak som sammanföll med våra liv och mitt jobb. Mitt skrivande som förhoppningsvis blir en bok snart kommer förklara mycket. Vilken enorm kärlek och märklig telepati som fanns mellan oss. För finns telepatisk förmåga (vilket jag aldrig trott tidigare men gör nu) var det något vi hade/har.

Det är på sätt och vis 20/12 som Linda dog. I princip. Dock stängdes respiratorn av 21/12 -14. Jag hann inte upp utan fick ta farväl på bårhuset. Strök hennes hår, höll hennes kalla hand, kysste hennes kalla panna och kind. Det var bara hon och jag. Jag ville inte gå därifrån men var ju tvungen. Efter jag kom ut från rummet svimmade jag. Rasade ihop totalt och min man fångade upp mig.

Hennes begravning är det värsta jag upplevt. Det var så ofattbart! Jag grät och grät så hejdlöst. Att ha begravningsfika efteråt och sedan middag på kvällen var bara plågsamt. För då var de flesta glada och det kändes som att alla glömt redan. Skrattade och pratade. Min son fick mig att klara allt. Så fin och ödmjuk pojke. Plus de unga flickor som tagit Linda till sitt hjärta. Som såg henne som världens snällaste och bästa bonusmamma.

Hennes egna barn, mina systersöner har däremot inte ens besökt hennes grav! Och de visade inte en enda känsla under begravningen. De sa inte "hej" till mig eller min familj vid begravningen. En del reagerar inte adekvat vid chock men jag iakttog dem. Nu har det dessutom gått flera år. Jag har försökt ha kontakt med dem men tyvärr...

Så glad för de som minns min syster!

Jag klarar inte heller av att lyssna på "Tears in heaven". Eller "Angels"! Linda älskade färgen lila, något som visat att du kände henne. Hon hade väldiga sömnproblem, det har hon, jag och vår mor gemensamt. Jag har gjort sömnutredningar och har RLS bl a. Jag minns när jag var hos Linda en vecka, efter att hon bett mig komma och hjälpa henne. Vi sov i hennes lila favoritsängkläder och pratade, pratade, pratade. Hon kunde inte sova. Jag bönade och bad. Tog henne till en j-a meningslös läkare och sa exakt vad han skulle göra men nej... "vi provar lite nya mediciner". Det var inte rätt väg.

Jag saknar min syster varje dag.

Tack NT för dina fina inlägg som visar hur väl du kände min syster. Jag vet inte alls vem du är men det spelar ingen roll egentligen. Vill bara säga tack för att du kom ihåg Linda i år! Det är få som kommer ihåg henne. Ofta känns det som det bara är jag som gör det😢.

Grattis till din universitetsutbildning och lycka till! Det kommer gå jättebra. Har själv extremmånga år på univ och skulle kunna läsa mer! Jag lovar, det blir bara roligare och roligare.

Kram!❤

Jag kan inte ändra mitt tidigare inlägg och vill bara förtydliga av respekt till alla andra som sörjer: Jag fick veta vad som hade hänt 22/12. Därför minns jag alltid det datumet så tydligt och skrev ”imorgon”, även fast det är idag som du lämnade oss Linda. 
Jag minns det fortfarande som igår. Jag hade varit och hälsat på en släkting i Göteborg och hade en konstig och obehaglig känsla på tåget hem. Så obehaglig att jag inte kunde sova en blund. Sen kom jag hem tidigt på morgonen och kunde inte skaka av mig den känslan. Jag och M satte oss i soffan och M berättade att hon var tvungen att berätta något för mig, att det hade hänt något. Och jag minns det fortfarande, som att det hände nyss, hur jag frågade: är det Linda? Ja. Jag var i chock under hela julhelgen och kunde inte förstå att det var sant. Jag önskar fortfarande att det inte var sant. 

Linda. Jag satt mitt i allt tentapluggande och insåg precis vilket datum det är imorgon. Det kändes som en kniv i hjärtat och jag önskade att jag fick prata med dig. Då mindes jag detta minnesrum och det kändes fint att få skriva här till dig. Jag saknar dig så oerhört mycket. Sorgen sköljer över mig i vågor just nu. Jag tänker på dig och på något sätt i allt detta jävliga försöker jag se något fint i det. Jag tänker att du skulle varit stolt över mig nu. Du som under några år såg mig växa upp och stöttade mig genom många jobbiga saker. Det var speciellt med dig, du var den första person som jag kände verkligen förstod mig. Det betydde mycket för mig just då, och jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan dig. Jag pluggar på universitetet nu, kan du tänka dig att jag skulle klara mig dit? Om några veckor har jag gjort hälften av Sjuksköterskeprogrammet. Jag har ett eget hus nu med min sambo. Han är fin och jag tror att du hade tyckt om honom. Jag tänker mycket på dig, varje dag. Vissa vardagliga saker påminner mig så mycket om dig. Färgen lila bland annat, så fort jag det mörklila så gör det lite ont i mig. Du klev ofta upp supertidigt på morgonen och drack kaffe till Nyhetsmorgon när du inte kunde sova. Jag är ju ingen morgonmänniska, men varje gång jag är uppe innan Nyhetsmorgon så tänker jag på dig. Jag tänker på våra samtal om allt och ingenting. Trots att några år har gått så smärtar det så fruktansvärt i mig när ”Tears in heaven” spelas på radion. Jag kan aldrig lyssna färdigt på den. Det blir för jobbigt. Jag önskar att du funnits kvar på jorden. Jag älskar dig väldigt mycket Linda, så otroligt mycket. 

Jag tänker på dig hela tiden. Allt är så sorgligt. Så tomt.

Det skulle vara vi mot världen hela livet. Det lovade vi pappa.

Älskar dig❤❤❤.

Hade behövt dig nu. Velat prata med dig så som bara vi kunde. Vi förstod varandra. Nu är ytterligare en person borta för oss.

Du tyckte den här var så fin. Den valde jag till din sista stund. Ingen kan sakna någon mer än jag saknar Dig❤

"I sit and wait
Does an angel contemplate my fate
And do they know
The places where we go
When we're grey and old
'Cause I have been told
That salvation lets their wings unfold

So when I'm lying in my bed
Thoughts running through my head
And I feel that love is dead
I'm loving angels instead

And through it all she offers me protection
A lot of love and affection
Whether I'm right or wrong
And down the waterfall
Wherever it may take me
I know that life won't break me
When I come to call
She won't forsake me
I'm loving angels instead

When I'm feeling weak
And my pain walks down a one way street
I look above
And I know I'll always be blessed with love

And as the feeling grows
She brings flesh to my bones
And when love is dead
I'm loving angels instead

And through it all she offers me protection
A lot of love and affection
Whether I'm right or wrong
And down the waterfall
Wherever it may take me
I know that life won't break me
When I come to call
She won't forsake me
I'm loving angels instead

And through it all she offers me protection
A lot of love and affection
Whether I'm right or wrong
And down the waterfall
Wherever it may take me
I know that life won't break me
When I come to call
She won't forsake me
I'm loving angels instead"

Det är så ledsamt. Jag läser i minnesrum där andra lämnat jordelivet alldeles för unga. Det är så många som skriver där. Som är så förtvivlade, likt jag inte kan glömma och acceptera. Att den man älskat så högt är borta. Att inget någonsin blir sig likt hur många år som än går. Fastän fina saker händer i mitt liv kan jag inte dela dem med Dig.

Jag hoppas Du ser vilka som sörjde dig på riktigt. En del "sörjde" ett kort tag. För att sedan gå vidare som om inget hänt. Jo, man måste gå vidare men man kan göra det med respekt för oss som verkligen fortfarande saknade/saknar och sörjde/sörjer. Det är så tomt utan dig. Jag har min man att luta mig mot, vi har alltid haft samma märkliga känsla kring vissa saker och händelser. Han såg också den där "låtsassorgen" hos vissa. För han tyckte såå mycket om dig, har så fina minnen och minns dig med ljus. Det är så mycket jag undrar över... saker jag ångrar att jag inte undersökte närmre. För jag hade redan då en känsla att något inte stämde överens med det jag fick återberättat.

En dag ses Du och jag i alla fall. Det är jag övertygad om. Så måste det vara. Jag vet att pappa ser till att Du har det bra. Inga tårar i himlen... Pappa ville oss det bästa❣ Han levde för oss - dig och mig. Jag tror att om han levt hade Du fortfarande gjort det. För jag har funderat, analyserat och grubblat. Så mycket! Masssa "om inte...-tankar".

Som systrar som stod varandra så nära vet jag att Du förstår allt nu. Att Du vet att jag ville ditt bästa hela tiden. Du borde ha ringt till mig och berättat allt! Men jag vet att Du var rädd och att Du ville skydda mig.

Jag är en förlåtande person. Ändå hoppas jag faktiskt att den som gjorde Dig så illa är benägen att känna skuld (troligtvis inte). Att personen ångrar allt ont och våldsamt denne utsatte dig för. När vi var unga brukade vi skämta om alla som slängde sig med fraser som "Karma is a bitch". Men karma finns och en dag tror jag det märks. Jag hoppas Du vet det.

Jag saknar Dig så💜.

Vi skulle ju alltid hålla ihop. Tror ingen förstår den här sorgen. Men jag kämpar vidare trots sorgen och saknaden jag inte verkar dela med någon. Inte på det här sättet. För vi hade ett så unikt systerskap❣. Vi blev som alla syskon oense men det hände nästan aldrig. I våra hjärtan visste vi att VI alltid skulle finnas för varandra. Sådant man inte kan lita på att någon annan gör.

Undra vilka som tänker på dig, fortfarande minns dig och känner någon saknad. Ingen har någonsin frågat mig hur det känns... Att på riktigt förlora sin tvillingsjäl. Folk beklagade sorgen på din begravning. Ja, annars vore man väl en total idiot. Men sedan blev det tyst.

Inte en enda person som var på din begravning eller som kände dig har efter det kontaktat mig och pratat om dig, frågat något öht. Om de kunde förstå hur nära vi stod under hela livet!

Älskar dig gumman.

R I P

Kan fortfarande inte förstå att det är sant. Att du inte finns här längre.

Jag skriver massor till dig. Saker jag inte kan skicka till dig.

När du försvann, försvann en så stor del av mig. Det är så mycket jag vill berätta för dig. Roliga saker som händer nu bl. a. Men mest av allt saknar jag att vi kunde bolla våra funderingar kring stora och små saker i livet. Allt mellan himmel och jord. Jag saknar att att kunna ringa till dig. Dina samtal till mig. Vi kunde prata i timmar! Vi sa ofta "jag älskar dig" till varandra ❤.

Om någon vecka skulle du blivit 47. Du borde ha blivit det. Det finns inget jag önskar mer. För det går aldrig att komma över att du är borta. Aldrig! Jag måste leva med det men jag kommer aldrig acceptera det.

Du var världens bästa syster. Världens bästa vän. I nästan hela våra liv tillsammans kände jag att det var "vi mot världen". Nu är jag ensam kvar. Det spelar ingen roll om jag har massor av människor omkring mig när du fattas mig så oerhört.

Sorgen och saknaden bleknar aldrig. Tvärtom så blir det alltmer påtagligt. Det gör så ont!

Min bästa vän och bästa syster i hela världen. Idag har jag varit på din grav och satt blommor. Fattar fortfarande inte att du är borta. I sommar blev jag äldre än vad du blev här på jorden. Det kändes fel, orättvist. Vi skulle ju hålla ihop livet ut.

Nu grät jag en flod vid din och pappas grav istället... för att jag inte vill acceptera att du inte är kvar hos mig.

Hittade bunten med alla hundratals roliga och galna mail vi skrev en sommar när jag sommarjobbade. Fint att läsa våra interna roliga saker. Hur lika vi tänkte.
Livet blir aldrig detsamma nu. Ibland avskyr jag livet för det, orättvisan och grymheter. Ligger på ditt och mitt egna "Grand" och försöker sova. Saknar dig så mycket. Fortfarande är allt så overkligt för mig. Tänker på dig dig varje dag ❤.

Linda, det är så mycket jag önskar att jag kunde berätta för dig. Du betydde så mycket för mig. Jag tänker på dig så ofta. Jag brukar åka och tända ett ljus på din grav, lägga handen på stenen och berätta hur mycket jag saknar dig. Och hoppas på ett tecken att du är med mig. Du fattas mig. 

Lilla Linda. Jag står just och tittar upp mot huset där vi lekte varenda sommar. Jag kommer ihåg våra lekar, vårt ritande och när vi råkade välta lillasyster ur hängmattan, vad rädd jag blev! Så roligt vi hade, det var så länge sedan och ändå så nära inpå! Jag undrar vad vi hade pratat om idag om du hade gått förbi och jag bett dig komma in och ta ett glas.
Du fattas oss!

Älskade syster! Har varit jobbiga dagar men att gå till den fina kyrkan i Uppsala och tända ljus för dig (och pappa) är vackert. Jag försöker föreställa mig att du och pappa äter gravlaxtoasts och skinksmörgåsar i himlen. Jag är glad att ha gåvan att kunna prata med både dig och pappa, ett tecken på att era själar lever vidare.