Hej vännen! Det har gått över 2 månader. Kan inte påstå att jag tänker minne på minne och familjen. Mår ganska dåligt att vi inte hann ses. Känns så overkligt även begravningen även om den va väldigt sorglig men fin. Men jag ska erkänna, att jag hade lust att lyfta på locket för att,se en sista gång. Tyckte också din man och dina barn var så starka. Ja ni kan vara stolta ni har fantastiska barn som kommer gå långt, och mamma sitter och vakar och håller öga. Jag lovar ni känner när ni gör rätt eller fel. Då hör ni hennes röst den tystnar aldrig. Tänker på er allihopa ska ni veta. Så kram till er alla som hade Bea kär.<3

Hej min älskade! Två månader har gått sedan vi höll varandra i handen, kramades och pussades, vi hade så mycket att säga varandra. Jag lider och mår dåligt av att du inte fick den hjälp, ett svenskt sjukhus borde ge. Jag är arg /förbannad att en cell som delar sig på fel sätt kan ta både dig och sitt liv, den förstörde för oss alla. Saknar din röst och ditt skratt och dina planer för familjen. Å jag önskar så att du fått följa med i barnens liv. De kämpar och är helt fantastiska, vi kan vara stolta. Du kommer alltid finnas med oss, barnen och jag älskar dig av hela vårt hjärta. Puss o kram.

Älskade Bea, tänker på dig varje dag. Saknar dig så. Tittar på stjärnorna på kvällen och vet att du ser mig. Jag letar stjärnbilder på himmlen som julkalendern en gång lärde oss. Jag klistrade dit fel bild i första luckan! Minns du?Ljuset i fönstret är till dig min vän.

Älskade Beatrice.
1973 den 17 september var en alldeles speciell dag. Du kom till världen den kvällen. Du var så efterlängtad, älskad och så underbar. I lördags skulle du fyllt 43 år. Det var så svårt att acceptera, att du inte var med oss, med ditt vackra leende och glada skratt. Vi vet alla, att du inte behöver ha någon smärta längre och att du finns med oss i helt annan dimmention. Tänker på dej, hela tiden och känner din närvaro.