Idag fick jag min journal på posten, så under eftermiddagen har jag fördjupat mig i de 40 år gamla anteckningarna om mitt liv som cancersjuk. Mycket som var tungt och svårt kom tillbaka . Ändå har jag flera gånger skrattat högt när jag läst alla roliga saker som du, Åhström, valde att föra in i journalen. Jag läser kommentarer om min frisyr, min ridning, mina skolresultat parallellt med medicinska formuleringar som andas allvar, smärta och sjukdom. 

Jag ler och minns. Alla fina samtal vi hade och ditt personliga bemötande gjorde min sjukdomstid full av ljus, glädje och hopp vid sidan av allt det svåra. 

Så många gånger under åren har jag tänkt på dig med kärlek och tacksamhet.  Du gav mig det bästa tillfrisknandet jag kunde ha önskat. 

Tack, kära fina Åhström, för det du gjorde för mig och min familj. 

Ett par minnen
Såg idag minnesrunan i DN. Måste bara helt kort berätta ett par saker. Annars skulle jag ju kunna skriva mycket om det fantastiska omhändertagandet min 7-åriga leukemidrabbade dotter, min fru och jag fick på KS:s "Åttan" 1975 plus några år. Lars Åhström var fantastisk jag kände det som att han var min dotters andra pappa. Som jag minns kunde han så väl kombinera allvar, värme och en gnutta humor i de svåra lägena. När behandlingen övergått till regelbundna besök sa min dotter en dag: "I morrn ska jag göra något roligt" , Jasså vadå? "Åka till Karo". Hur många barn kan säga så vid uppföljnigen efter en påfrestande behandling? När vi långt senare kunde bläddra i journalen hittade vi notatet: "…idag hade Gunilla en ny klänning…".
Jag önskar att någon kan berätta för dagens läkarstudenter om denna doktor och den känsla som byggdes upp på hela "Åttan".
Behandlingen lyckades och jag fick två barnbarn. Min dotter drabbades dock av en annan cancer för ett par år sen och finns inte bland oss därför var det med blandade känslor jag såg minnesrunan idag men blev tvungen att skriva detta någonstans.

Medicine hedersdoktor Lars Åhström är död, men hans epokgörande insatser kommer länge att leva. Hans frånfälle vid 87 års ålder kommer att sörjas av många, men främst av hans närmaste, hustrun Gunilla och sönerna Johan och Mårten med sina familjer.

Yrkesmässigt gav Lars under hela sitt arbetsliv högsta möjliga prioritet åt familjerna som drabbats av barncancersjukdomar. Hans personliga och respektfulla sätt att bemöta dessa familjer i de livshotande kriser det innebar bidrog högst väsentligt till den enorma uppskattning han i dessa svåra situationer genererade från sin närmaste omgivning. Hans förmåga och ständiga strävan att verkligen sätta det sjuka barnets behov i fokus blev vägledande för det sammansvetsade team han skapade på Sveriges första avdelning för vård av barn med cancer på Karolinska sjukhuset i Solna.

Men vägen dit var lång och inte okomplicerad. Det krävdes vilja och dedikation utöver det vanliga för att lyckas få acceptans och sjukvårdsresurser för att möjliggöra vård av de cancersjuka barnen, vars chanser till bot med den behandlingsarsenal som stod till buds till långt in på 60-talet var ytterst begränsade. Lars hade lyckligtvis begåvats med dessa egenskaper, varför han med många andra eldsjälars hjälp lyckades implementera både den nya medicinska behandling och det för denna vård nödvändiga synsätt, som han i slutet av 50-talet fick möjlighet att på Harvard i Boston lära sig.

Lars mycket välutvecklade sociala kompetens var starkt bidragande till att skapa trygghet hos de många drabbade familjer han mötte under sitt långa yrkesliv. Liv och hot om död måste kunna existera sida vid sida, så länge det finns liv ska det försöka levas. Med sina rötter i Ystad var skånskan en dialekt som Lars behärskade, men hans intresse för det svenska språket, i både tal och skrift, var mer vittgående än så; oräkneliga är de gånger han lyckades avdramatisera svåra stunder genom att möta familjer på sin egen dialekt, inte minst på gotländska, ett mål som han efter många somrar på sitt älskade Gnisvärd, klarade väl.

För alla som fick förmånen att dela Lars arbetsvardag var det uppenbart att han ställde mycket höga krav på sin personal, oavsett kategori, men aldrig högre än de han ställde på sig själv, och alltid med barnens bästa för sina ögon. Ingen möda skulle sparas för att få familjerna att känna sig så väl omhändertagna, som det bara var möjligt, oavsett sjukdomens slutliga utgång. Lars generösa sätt att dela med sig av sina kunskaper var en viktig förutsättning för att han lyckades skapa en så välfungerande stab av medarbetare.

Även om Lars måste betraktas som en nestor i barnonkologiska sammanhang och starkt bidrog till den fantastiska utveckling som barnonkologin genomgått, såväl nationellt, som internationellt, så var det ingalunda en mans verk. Många samtida kollegor, här inte möjliga att nämna vid namn, bidrog alla på sitt sätt med hårt pionjärarbete. Många kan dock vittna om Lars betydelse som sammanhållande kraft i de nationella grupper som kompromisslöst tog sig an utvecklingen av svensk barnonkologi, idag bland de ledande i världen.

Med sitt starka fokus på kvaliteten av det dagliga arbetet med de sjuka barnen och deras familjer var det inte möjligt för Lars att prioritera det mer vetenskapliga lika högt. Det var därför många som delade den stora glädjen, när Lars förärades titeln medicine hedersdoktor, som ett bevis på värdet av hans mångåriga banbrytande insatser.

Utan Gunilla, Lars älskade livskamrat, hade denna livsgärning dock inte varit möjlig. Hennes i alla lägen fulla stöd till Lars i sin yrkesutövning utgjorde ett nödvändigt fundament. Förutom kärleken till varandra har de bl.a. delat kärleken till sommarhuset i Gnisvärd, strax norr om Tofta, där de tillsammans kunnat njuta en rofylld frihet, som delats med fåglar och orkidéer. Gnisvärd är en plats där Lars själ kommer att leva kvar, liksom i hjärtat på alla de som han genom åren hjälpt så fint.

Varma kramar till familjen och alla som någon gång haft förmånen att vårdas av just Lars. Vår dotter Veronica drabbades av melignt terratom 1988, 11 år gammal. Förtvivlan över ett sjukt barn är obeskrivlig men Lars med fantastiska medarbetare Margareta, Eva T, Kent, Stefan S m fl. som jag för stunden inte minns namnet på gjorde sjukdomstiden och efterföljande år med kontroller ändå ljusa. De ingav mycket hopp i svåra stunder. Lars var en person som kunde förmedla så mycket hopp och värme då det var som mörkast. En pionjär inom barncancervården! Varma, långa kramar.

Till minne av Lars
Mina varmaste tankar går till er anhöriga. Lars var min doktor i många år efter att jag insjuknade i leukemi 1978. Jag har varit honom evigt tacksam för att jag lever, något som jag skrev till honom efter mot alla odds gift mig och fått två fantastiska barn. Han gjorde min sjukhusvistelse till något helt fantastiskt, trots all gråt och sprutor. Jag trivdes så bra på sjukhuset att jag längtade tillbaka och bille bo där igen, och såg alltid fram emot efter-kontrollerna jag hade med Lars fram tills jag var 16. Hade även det stora nöjet att träffa Lars i Visby med hela min familj .
Varma hälsningar
Gustaf von Kantzow

Till minne