Allting här på jorden ska slockna en gång; ett hjärta, en blomma, en tanke, en sång. Men något ska födas ur tystnadens grav, och kanske bli stjärnor som minns vad du gav – ja kanske bli solar av rymdvida mått, att lysa upp stigar där ängslig du gått. Där någon sen vandrar som du gjort en gång, och tackar för blommor att älska, och sång. För vänskap och kärlek, där hjärtat fått svar, på alla de frågor, vi bär på envar, för vinden som kommer från ingenstansland, och vågen som vaggar oändlighetsstrand.

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.
*****

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.
*****
Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

Inte kan väl nån bli länge kvar,
som har reslust i sin själ,
man borde sagt Vi möts nånstans,
i stället för farväl ***
Inte kan väl nån så full av liv,
vissna ner och bara dö,
man borde sagt Vi ses igen,
i stället för adjö ***
Inte kan väl nån så stark, så skör
bara bli till mull och stoft
man borde sagt att blommor dör,
men aldrig deras doft ***
Inte dog syren och hägg i fjol,
nej det bara såg så ut,
man borde sagt Vår blomstertid,
tar heller aldrig slut.

Till fjärilens minne – – – – –
Säg inte, att ingenting blir kvar – av den vackraste fjärilen livet gav. – – – – – Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort – och försvinner i vinden som stoft, som stoft. – – – – – Om fjärilens kropp måste gömmas i grav, är ändå den svindlande flykten kvar!

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar. *****
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter. *****
Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden. *****
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

* * * * *

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

* * * * *

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

* * * * *
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

* * * * *

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

* * * * *

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

* * * * *

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

* * * * *

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

* * * * *

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly,
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Johan, tack för allt. Tack för att du var du. Du är saknad i världen.

Johan, du fattas oss!
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.

Tack för dig Johan. Vila i frid.

Du är ohyggligt saknad!

Till minne