Minnesord till en kär granne
Tack för allt, Gerd!
I fredags ringde jag på din dörr, för att ge dig en påsk-kram. När ingen öppnade, trodde jag du var i trädgården eller i uterummet. Jag åkte hem, och köpte ett vykort för att skicka till dig. På morgonen efter, fick jag ett mycket ledsamt besked i tidningen. Plötsligt var världen en skön dam fattigare.
Du, som alltid har funnits för oss, gett uppmuntran och glada tillrop.
Du hjälpte mig att klippa fruktträd, artbestämma växter och skojade när jag avskydde att trimma måbärshäcken. Du var en av få, som visste vem som var vem, av mina döttrar. Du berömde dem ofta, och såg oss alla som individer, inte bara som en familj på andra sidan gatan.
Jag är glad att jag fick förtroendet att hjälpa dig, någon enstaka gång. Skotta lite i snödrivan efter plogen, flytta robotgräsklipparen eller kanske bara lyssna ibland.
Det hände även, att jag ifrågasatte ditt noggranna fejande. Aldrig en snöflinga på uppfarten, buskarna var snyggt formklippta och bilen riskerade bli utan lack, av allt putsande och gnoende. Allt var alltid skinande rent och prydligt, precis som du själv.
Någon gång fick jag en liten planta, eller några fröer, i gengäld fick du lite persilja eller en nybakt kaka att provsmaka. Grannsämja, när den är som bäst. Det är få förunnat, att ha det så bra som vi hade på Torpgatan.
Du sa ofta, att ”ont krut inte förgås inte så lätt”. Det fanns inget ont alls i dig, så det var en skev, men humoristisk, självbild. Jag såg istället en härlig personlighet, med ett stort hjärta, mycket humor och kloka åsikter.
Nu hoppas jag att du får möta nära och kära, fast på en annan nivå. Kanske i en annan typ av trädgård, ”Dit där rosor aldrig dör”?
Vi kommer alla, att sakna dig! Vila i frid!

Till minne