Gerhard Lundkvist
Lövånger
Vår pappa Gerhard somnade in fredag den 28 januari, efter ett innehållsrikt liv. Han blev 89 år.
Pappa föddes i Västra Hökmark som nr två av sex syskon. Föräldrarna var småbrukare och vår farfar tog olika lastbilsjobb. Pappa gick skola i Hökmark och när han var fjorton flyttade familjen till Bissjön. 1955 gifte han sig med Ruth Holmberg från Nyholm. De fick två barn, Hans och Anitha. Ruth gick bort 2011.
Intresset för fordon och maskiner startade i unga år och han började tidigt att arbeta som chaufför. Det finns många historier om pappa och olika fordon, som fyraåring ramlade han under dyngspridaren och senare satte han hästslåttermaskinen bakom motorcykeln. Motorcykeln gick fortare än hästen så oljan i slåttermaskinens växellåda kokade.
I slutet av 50-talet flyttade familjen till Malå-Vännäs där har fick jobb som lastbilschaufför. De blev kvar i Malåtrakten till mitten av 60-talet och pappa hann både vara anställd chaufför och driva eget med egen lastbil. 1967 tog pappa flygcertifikat och fick smeknamnet ”Adak”. Flygläraren Anders Berg blev en vän för livet. Många flygtimmar blev det tillsammans med Anders och i brandflyget, och många jubilarer har överraskats med en flygtur.
Familjen återvände till Lövånger i slutet av 60-talet och pappa arbetade som chaufför inom lite olika områden, buss, långtradare, godsbil, innan han fick jobb på Vägverket där han stannade till pensionen.
Redan som ung gick pappa med i MHF och var en aktiv medlem i många år. Han var en enormt social person och fick många vänner genom sitt engagemang i Skellefteå Motorflygklubb, MHF, Husvagnsklubben men också genom sitt intresse för dans. Han var mycket dansant och missade sällan en motionsdans med Trivselklubben.
Vår pappa Gerhard var en glad person som tog livet med en klackspark, gärna visslande på någon liten melodi. Han kommer att saknas av oss och många vänner.
Hans och Anitha med familjer

***

Gerhard ”Adak” Lundkvist, Lövånger lämnade oss den 28:e januari.
Vi möttes våren 1966 då han anmälde sig till flygutbildning vid min nystartade flygskola på Falmarks Flygplats. Vi blev genast goda vänner och Gerhard tog sig genast an mig, som kom från ”södra sverige” under det att jag lärde honom konsten att flyga.
Det senare var enkelt då han var en mycket praktisk och teknisk person. Hans tidiga vana vid alla slags fordon inom åkerinäringen var en förklaring (att hantera en asfaltläggare eller ett flygplan var för Gerhard ingen stor skillnad).
Snart var det dags att öva nödsituationer som motorstopp i luften. Vi befinner oss strax nordöst om Falmarks flygfält när jag drar av gasen och simulerar ett motorbortfall. Allt går planenligt, Gerhard gör en högersväng med motorn på tomgång redo att strax avbryta ”krisen” med att dra på för fullt. ”Bra gjort”, säger jag till Gerhard, som ger full gas - men inget händer och marken närmar sig hastigt! Förgasaren har hängt sig och motorn svarar för sent. Vi slår i marken, men på rätt köl, och styrs av en ”vänlig hand” då vänstra vingen fångas av en kraftig buske som tar smällen. Vi kastas då åt motsatta sidan vid nedslaget, likt yogabrottare, i stället för -fatalt– rakt fram mot panelen!
Oskadda men omskakade kliver vi ur planet och letar oss fram till närmaste hus. En ödslig gård bebodd av en man, som välkomnar oss från ladutaket, som han är i färd att laga. ”Har i ? fulli ner?” ropar han skrattande och vi återförs sakta till den verklighet som, skulle det visa sig, ge oss 56(!) år extra som nära vänner.
Gerhard tog sitt certifikat året därpå och när affärsflyget utvecklades i Skellefteå under åren som gick, följde han med som min hjälpare när möjlighet gavs, dvs om högerstolen fram var ledig.
Många resor gjorde vi tillsammans under de följande åren och minnen från alla dessa hopar sig i denna stund. Ett av dessa står ut; Vi är ett sällskap som besöker en utställning i Paris. Vi bor, som så ofta i kvarteren kring S:t Germain de Prés och har en mycket trevlig stund på favoritrestaurangen. Så trevlig att hovmästaren tar mig åt sidan för att påpeka att min vän (Gerhard) borde ”varva ner” en smula. Hans förvåning blir stor när jag meddelar att han är den ende av oss som ej ens tar ett glas vin!
Nu har Gerhard flugit färdigt. Glad och godhjärtad var han och förblir så i vårt minne.
Anders T Berg