Minnesord vid begravningen 26 augusti 2016

Jag har tänkt många gånger under de senaste två åren att den här dagen kanske skulle komma, och sett mig själv stå här och försöka hålla ett minnestal. Det vill jag fortfarande, men det svåra är att det är så mycket jag skulle vilja säga, samtidigt som jag antagligen kommer att behöva kämpa för att få fram nåt överhuvudtaget. Hoppas ni orkar kämpa med mig en stund. Att gråta inför andra har aldrig varit min grej, men jag har fått lite övning den senaste tiden, och jag har funnit någon slags tröst i några avskedsord från min ungdomstids favoritböcker, Tolkiens Ringarnas Herre: ”Jag säger inte ’Gråt inte’, för alla tårar är inte av ondo.” För egen del har jag äntligen förstått att det stämmer. Jag har aldrig tidigare gråtit så mycket som jag grät den dagen då mamma lämnade oss, men det var tårar som gav frid och läkedom, förutom på eftermiddagen då jag såg begravningsbilen lämna Mariehill. Då rann det tårar som sved på min kind och rev och slet i mitt inre. Det var andra gången i vuxen ålder som jag grät på allvar, om man undantar några tårar i samband med mor- och farföräldrars bortgång och glädjetårar i samband med bröllop och barnafödande. Första gången var någon dag efter den 25 juli 2014, den där dagen då allt ändrades. Jag hade börjat inse vad orsaken till mammas benbrott kunde vara, och oron tog överhanden. Kajsa tog mig i sin famn, och samtidigt som tårarna rann viskade jag ett enda ord: ”mamma”. Kanske var det just det ordet, som är ett av de första ord man lär sig i livet och därför sitter så djupt i en, som lockade fram mina tårar. Mammor är på nåt sätt en symbol för själva livet. Ens mamma har ju alltid funnits. Ens mamma ska leva, inte vara sjuk och dö. När vi förstod att mamma bara hade en kort tid kvar på jorden satt jag, pappa och Anna vid hennes sida. Jag frågade om hon ville höra musik, och hon nickade. Jag gjorde en spellista som innehöll vackra psalmer och hennes favoritmusik. Särskilt en strof fanns kvar hos mig under de dagar som följde: ”Älskling, jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.” Himlen var verkligen oskyldigt blå den dagen, och det är verkligen så att när ens mamma dör, så är det en bro till tryggheten som bränns. Därför är det viktigt att påminna sig om att några broar till tryggheten fortfarande står kvar. Er tänker jag vända mig till nu. Equmeniakyrkan Söderhamn. Här har jag spenderat mycket tid sedan jag gick i mellanstadiet ungefär. Den här församlingen har kommit att bli en stor trygghet i mitt liv nånstans under de tidiga tonåren. Här har jag fått mina allra närmsta vänner, och träffat fantastiskt fina människor i olika generationer. Jag är väldigt tacksam för både att vi får vara här idag, trots att mamma inte själv var församlingsmedlem, och att min familj tyckte det kändes självklart att begravningsgudstjänsten skulle vara här. Det betyder mycket för mig. Vänner, grannar och släktingar. Ni har varit ett stort stöd för oss i vår sorg, och vi är så tacksamma för all omtanke som ni har visat. Vi är också tacksamma för att ni hjälper oss att hålla mammas minne ljust och levande. Flera av er var på Mariehill dagarna efter och grät med oss, men påminde oss också om glada minnen och skrattade med oss. Gunnar och Mikael, ni har förlorat en älskad syster. Ni har hållit kontakten så gott som dagligen under de här två åren, och det har betytt väldigt mycket för mamma och pappa. Vår familj har många fina minnen tillsammans med er, och även om de ibland kommer att göra ont att tänka på så vill vi fortsätta att dela dem. Patrick och Frida, Melvin och Leon, Anton, Samuel och Ester. Er mormor och farmor lever inte längre, men ändå så lever en del av henne vidare genom er. Ni för minnet av henne vidare. Jag bär med mig minnet av kvällen då Patrick och Frida fick chansen att träffa sin mormor för sista gången, väldigt sorgligt men också väldigt fint. Jag bär med mig sista gången Anton fick träffa sin farmor, och satt och spelade grodspelet i köket på Mariehill. Jag bär med mig Melvins löfte till sin morfar att få flytta hem till dem i Ängelholm, och att ni då borde skaffa Viasat Fotboll. Kajsa, Micke och Linus. Det är inte lätt att stå lite på sidan och se sin partners sorg, samtidigt som man faktiskt har en egen sorg att bearbeta. Ni ska veta att ni har betytt väldigt mycket för mig, mina systrar och min pappa under den här tiden. Utan er hade vi inte orkat med allt som måste orkas med. Anna och Helena. Att dela sorgen tillsammans med er har gjort den lite lättare att bära. Anna, det sista dygnet när vi vakade med mamma så var du en otrolig trygghet för oss andra. Du spred ett lugn omkring dig, visste precis vad som skulle göras, fast du knappt sov en blund. Det är först nu som jag har förstått vilken nära relation du och mamma hade, och hur svår saknaden måste vara. Även om det är tungt nu så tror jag att du så småningom kommer känna tacksamhet över det som har varit. Helena, du har varit ett stort stöd för mig under de här två åren. Vi har pratat mycket med varandra och delat vår oro. Det gör ont i mig att jag rådde dig att vänta med att åka upp, och att du inte hann komma hem innan mamma lämnade oss. Jag har ändå fått lite tröst av det du sa när vi träffades senast, att mamma kanske ville bespara dig ännu ett plågsamt avsked. Alla dessa tårar som du och mamma har fällt i avskedets stund, ni var så lika på det sättet. Pappa. Det gör ont att se din förtvivlan. 45 år tillsammans sätter sina spår. Det gör ont också att tänka på att du ska bo själv på Mariehill, men jag säger själv och inte ensam, för ensam ska du aldrig behöva vara. Vi är många som finns runtomkring dig och som älskar dig. Vi finns alltid för dig. Vi ska fika, äta frukost eller middag tillsammans, vi ska sova över på Mariehill och spela kort och minnas mamma. Du ska hämta barnen på skolan. Något jag drömmer om är att du och jag ska resa någonstans tillsammans, det har vi aldrig gjort. Jag har tänkt mycket på ett annat citat, som jag tycker är väldigt fint, från Ringarnas Herre: ”Sorgen kommer han inte att glömma; men den kommer inte att förmörka hans hjärta, utan ge honom visdom.” Jag hoppas och ber att det ska bli så för oss alla. Mina avskedsord till mamma har jag redan sagt, men jag tänkte försöka dela några tankar och minnen. Det var alldeles för få gånger under de här åren som jag sa allt det som jag borde ha sagt till mamma, men i februari då så skickade jag henne ett meddelande. Jag tänker inte läsa upp vad jag skrev och vad hon svarade, men jag är glad att jag åtminstone fick sagt att jag älskar henne och att hon har varit en bra mamma, den bästa man kan tänka sig. Hon förstod sig på mig, visste nästan alltid när det var läge att vara mjuk och när det var läge att vara lite mer bestämd. Vi var väldigt olika i några avseenden, men också väldigt lika på några punkter, framför allt kanske att vi aldrig har gillat bråk och konflikter. Jag kan inte påminna mig om att jag och mamma har haft några större konflikter, vi gjorde alltid allt vi kunde för att hålla sams och få vår omgivning att hålla sams. Ibland tänker jag att både jag och mamma hade mått bättre om jag hade orkat revoltera lite mer som tonåring. Jag är glad mitt i sorgen att mamma inte längre lider. Nu är det vi som är kvar som lider av sorg och saknad, men vi har varandra, och tillsammans tar vi oss igenom lidandet. ”Håll ut, vi klarar det.”