Hur underligt är inte livet... Tre år var vi tillsammans, under mina allra första år som vuxen. Kanske inte så vuxen som jag själv tyckte, men ändå. Jag flyttade ensam till huset jag trodde vi skulle bo i tillsammans. Och efter det har vi vare sig setts eller hörts förrän den dagen du plötsligt ringde mig. Efter 40 år ringde du... och nu finns du inte mer. Hur underligt är inte livet... Vila i frid, Manfred! Tack för de år vi hade.
Tack kära vän sedan 1987 att jag träffade dig och var en del av din familj i ett år ,,,, en mycket stor överraskning var att ta reda på din resa.R.I P min vän....
Tack för berättelserna om Sydamerika.
Till minne