Saknad vän
Kristoffer var mig en nära vän under en stor del av min uppväxt och vi gjorde en massa bus ihop. Allt från att smälla smällare till att kopiera halva Sveriges skolfoton och lägga ut på nätet. Vi drev också en kiosk tillsammans. Där sålde vi isglass, egentillverkade tennsmycken och min brorsas hockeybilder. Kristoffer var drivande i att fixa musik på kassett till spektaklet med "Den glider in" och andra hits från Nick Borgen. Till kassetten spelade vi in en låt tillsammans, Jam.wav. Kristoffer improviserade en sorglös men lite melankolisk melodi med texten "jama" om och om igen på sång, jag lirade marsch-inspirerad bas på Tommys keyboard och Filip trakterade mungiga för att befästa den annars uteblivna känslan av folkmusik. Tyvärr har jag inte kvar alstret; jag utgick från att Kristoffer behöll en kopia för han var bra på att spara på saker. Och så byggde vi ett ångkraftverk av en modellångmaskin, en elmotor och en liten glödlampa. Vi skulle skicka in en bild på det till Hjärnkontoret som gick på tv då, men det blev aldrig av. Antagligen för att det var då vi började bygga in en högtalare i en buske så att vi kunde skrämma folk som gick förbi, eller möjligen något annat liknande upptåg. Då var vi kanske elva. Sen byggde vi en koja tillsammans med en hemlig låda i. Till vår förfäran fick lådan randiga bevingade hyresgäster i massor så vi fick lämna stället tills det var vinter. Vad som var i den hemliga lådan minns jag inte, om det ens var något alls. Jag minns också den gången då jag förgäves försökte avstyra Filip och Kristoffer från att halvt skrämma livet av vår katt. De jagade kattstackaren med en uppblåsbar krokodil av badkaraktär, och jag tror att bara på tecknad film har jag sett en katts päls stå så illa. De skrattade så att de kiknade och återkom ofta till detta när vi träffades. Katten höll sig därefter undan och krokodilen låstes in i förrådet. En annan katthistoria är när Kristoffer smög sig genom grinden mellan vår hankatt och de andra trånande kattorna. Dock smög sig även hankatten förbi grinden, och vi for efter den pilske hankatten. På under minuten var katten tillbaka, men jag skulle tro att arvet av de sekunderna lever vidare än, med en så riklig kull kattungar som någon tid senare infann sig i vårt hus. Han lärde mig också att inte dela sitt lösenord med någon - inte ens den bäst betrodde. Mellan en dag till en annan loggade han in och bytte ut alla bilder på min hemsida (sånt man hade innan Lunarstorm, bloggar och allt annat hippt som skulle följa). Det hann bli en snackis på skolan innan jag förstod vilka explicita studier av kvinnans anatomi som min hemsida med bland annat Kristoffers vänliga hjälp nu erbjöd. Jag minns alltför väl den där gången då vi spelade hockeybockey, eller vad det var, och Kristoffer ville ta en paus - han var för yr. Hade jag förstått då vad jag vet nu hade jag aldrig bett honom att sluta larva sig. Helgen därefter fick jag inte fatt i honom utan han var i Uppsala på sjukhus. Minns från besöket lite senare på sjukhuset att han tyckte det var häftigt att se från sitt fönster helikoptrarna landa. Nu är det många år sedan vi egentligen haft någon kontakt. Livet har bara kört på och varken jag eller Kristoffer har väl haft tid att höra av sig, som det kan vara. Kristoffer var en varm och rolig vän som inspirerade och sporrade mig i mycket; bland annat i programmering som sedan skulle bli min levebröd, men han skrev också dansmusik med mycket tryck i basen, och gjorde flash-animationer och allmänt överpresterade kreativt och intellektuellt - alltid med en framförallt stark och orädd nyfikenhet men också varm ödmjukhet som jag då tog för givet men nu kommer att få sakna. Till Eeva, Diana och Louise som jag ju träffat många gånger (Louise kanske inte ens minns mig men du har faktiskt pussat mig och bett mig om en dator; och när vi träffades på Kreta ville du hålla mig i handen. Kanske var du tre år då?), och till Kristoffers nybildade familj och nya vänner som jag vet att Kristoffer valt med stor omsorg: Jag känner mig privilegierad över att ha fått den tid jag fått med Kristoffer, och jag hoppas ni kan känna detsamma. Han är och förblir saknad. Till hans dotter: Det sista jag hörde av din pappa var att han skickade en bild på dig där du är nyfödd och ligger i hans famn. Detta efter många, antagligen över tio, års tystnad. Jag tror det talar för den stolthet han kände över dig. Jag frågade vad du skulle heta men hann aldrig få något svar. Din pappa var en fin människa och en bra förebild. Han om någon kan visa att det går bra att växa upp utan att ha sin pappa närvarande. ---- Jag hittar inte så många bilder tyvärr - vi hängde mest i sådana vardagliga situationer före både digitalkameror och mobilkameror att det inte blev många tillfällen att fotografera - men ett par har jag hittat: Dels ett par bilder från vår sommar på västkusten där vi badade i näst 10-gradigt hav, fiskade lite men mest nog spelade kort i husbussen som är på bild. Dels hittade jag ett foto från kanotklubben som jag antar att han inte pratat mycket om sedan dess, för vad jag minns slutade vi alla ganska snart efter att vi börjat.