En sista hälsning

Det är en så märklig känsla. Att skriva en hälsning till dig Micke, för att du inte längre finns hos oss. Död. Hur sjukt är inte det. Du som alltid varit storkusin, en go nallebjörn, som både hade en varm famn och passande skämt o kommentarer på lager. Det är som att minnet låser sig, ena sekunden står det still i huvudet. Andra sekunden bubblar minnen och händelser upp i huvudet. Jag ser den där gula A3 postern. Ett fejkat kvällspressen löp som satt på klädskåpet utanför toaletten i Ångsta. Stor bild på dig och texten var som jag minns det: ”Micke- 30 år på kaggen”. Undrar hur många år den satt där? 20 kanske? Ett annat minne är när vår familj på husbilssemester besökte dig och Janet i Umeå tror jag det var. Ni drev restaurang där och jag och brorsan var lyckligt lottade som fick dricka obegränsat med läsk från läskpistolen. Vilka blandningar vi gjorde! Musik har alltid varit stor del av mitt liv och som musiker har du alltid varit en förebild. Jag hade en signerad poster av Sunshine på mitt flickrum och minns att jag fick spela den LP-singeln Oa Hela Natten på klassens roliga timme. Jag kunde stoltsera för min musiklärare Sillen att jag minsann hade duktiga musiker i släkten. Jag minns dig i dina ballongbyxor och med enkel magtrumma när Morbror Martins överraskade i solskenet på Fias student i Ångsta. Vid några tillfällen hade du hockeyåtaganden i Sthlm. Du bodde på hotell i Järva som var ett stenkast från brorsans och även min lägenhet i Frösunda/Ulriksdal. Jag minns en väldigt spontan kväll när vi tre, fina kusiner i olika åldrar och platser i livet, delade erfarenheter och samtalade om livet. Det var en helt magisk kväll som jag alltid kommer minnas. Du och Catharina var de första som fick veta om min graviditet med Algot och det var du som hjälpte att överraska moster Ulla med beskedet och ett fång blommor. Kasper var nog oxå med tror jag. Det kommer kännas konstigt att inte kunna svänga förbi Captain Cook och hälsa på dig nästa gång jag tar en hemvändarrunda på stan. Det hörde liksom alltid till. Men att livet förändras och vi får ändra mönster efter Corona vet vi alla. Men att du skulle lämna oss fanns inte där. Hoppas du är på en fin plats nu. Jag tror du sitter och trummar med händerna på knäna, med pianokomp av Mark vid din sida. En härlig jamsession som pågår långt in på småtimmarna. Vila nu åi frid! Och skicka oss och dina närmsta ett tecken nån gång- så vi vet att du har det bra. Kram/Åsa