Jag finner inga ord
Kära Hans, vi har inte känt varandra så väldigt länge, men det gör inte saknaden, sorgen och ilskan mindre än om jag hade känt dig hela livet. Du är, förutom din fina son Otto, det nyaste tillskottet i en grupp människor som betyder oerhört mycket för mig och min familj, fyrklövergänget ?! Att bara ha fått börja lära känna dig, skrapa lite på ytan, har gett mersmak. Nu kommer jag aldrig ha möjlighet att lära känna dig ytterligare. Inte personligen... Det får bli genom Linn och barnen. Jag är så glad över att ha fått vara med på ditt och Linns bröllop, fått höra dig berätta att ni ska få barn (stoltare och gladare blivande far får man leta efter) och fått tillbringa några härliga dagar i Kroatien med hela ligan. Det är minnen jag bär med mig. Jag är ledsen över att jag, pga resa, inte kommer kunna delta på din begravning, inte fysiskt. Men mina tankar kommer vara på plats och hålla Linn hårt, hårt i handen under hela ceremonin. Vila i frid Hans, vi kommer alla stötta och hjälpa Linn så mycket vi bara kan! Kram Alexandra med familj
Från stökig elev till.....
Jag träffade Hans första gången 1997, året jag fyllde tio. Sorgenfriskolan skulle renoveras och vi fick gå på en tillfällig skola. Nu minns jag inte om skolan hette rönnen eller rösjöskolan. Vi hade en lektion med Hans och något hände som gjorde mig arg på Hans, Hans kliver ur klassrummet för att hämta en sak och jag räckte fulfingret mot Hans ovetande rygg. När Hans kom tillbaka skvallrade en av mina klasskamrater på mig och jag fick för första gången lära känna Hans på riktigt. Han blev arg vilket vilken lärare som helst hade blivit, men Hans var inte vemsomhelst. Samma dag ringde han min mamma och berättade vad jag hade gjort och han lärde mig att dumma handlingar har konsekvenser. Åren gick och jag fortsatte ha Hans som lärare men även mentor. Jag tillsammans med framförallt en till elev var säkert otroligt jobbiga och energikrävande men Hans gav aldrig upp hoppet om oss. Så fort vi misskötte oss kom konsekvensen. När en konsekvens inte fungerade längre hittade han på nya konsekvenser. Detta i ett försök att hålla oss på rätt bana i livet och skolan. Hans var en person jag respekterade lika mycket som min egen mamma och det kan jag inte säga om många vuxna i mina yngre dagar. Där många andra lärare hade givit upp stod Hans kvar, han stöttade, skällde och hjälpte. Jag har även ett minne från när vi var i Polen hela klassen. Trots att vi hade en lärare med oss som talar polska valde Hans ändå att ta hjälp av mig, jag skulle beställa mat åt hela klassen. En ganska liten grej kanske ni som läser tänker men för mig var det en gest. Men med detta tror jag Hans ville visa mig att jag kan, inte bara vara klassens pajas utan även den ansvarsfulla med ett stort förtroende från den jag hade så stor respekt för. Detta var Hans sätt att visa att han tror på mig. För några veckor fick jag i uppgift av en kollega, kollegan bad mig tänka på en lärare som betydde mycket för mig och ha denne i åtanke när jag själv ska gå in i en pedagogisk roll. Givetvis tänkte jag på Hans. Sedan kom nyheten om Hans tragiska bortgång vilket gör att jag tänker än mer på Hans och allt han gjorde för mig under så många år i grundskolan. Sist jag träffade Hans var 2011. Jag hade kommit förbi Sorgenfriskolan för att visa att jag lyckats i livet. Jag fick träffa dig några minuter och växla några ord. Jag minns inte om jag tackade dig för min framgång i livet, men jag gör det nu. Tack Hans för att du var du och att du aldrig gav upp hoppet om mig. Tack för att du var med och formade mig till den person jag idag är. Bilden är på mig och den andra busiga eleven som Hans varit med och format.
