Eva vår bästa faster

Kära Alex, Bert, Carin och Inger. Det är så sorgligt att Eva inte finns med oss längre och lite obegripligt. Vi, det vill säga Eugéns ohängda gäng från Hampis, skickar våra varmaste och mest deltagande kramar till er alla. Eva har alltid varit den faster vi hade närmast våra hjärtan, hon bodde till och med en period hos oss när Bert var liten. Sen var hon ju så lik Eugén till sättet och därmed oss barn också. Lika nära till skratt, för att inte säga asgarv! Eugén kunde ju inte vara allvarlig och stilla långa stunder, sen var han tvungen upp och sprätta omkring, säga nåt knasigt. Och vi älskar det där, det avväpnande skrattet som ingen kan stå emot. Jag kommer ihåg när Majken och jag var och hälsade på Alex och Eva en sommar i Voullerim, Majken hade blivit lite gammal och skruttig men Eva och jag var ute i trädgården (nödvändig paus mellan fika- och matkontrollerna så att säga) och fantiserade om att Gud borde hänga upp stora kalsonger och jättestora underbyxor på himlen som skydd mot solen. Och vi skrattade nästan så knäna vek sig. Det låter knäppt jag vet, men så var hon. Men vi hade allvarliga stunder också, hon brukade berätta om vår bror Roger som omkom i en traktorolycka -59, han hade ringt henne bara dagar innan olyckan för att berätta att han skulle komma och hälsa på henne i Jokkmokk. Eva och jag brukade fantisera om vad han ville. Jag misstänker att han bara, som alla andra ville hänga lite med henne, för vem ville inte det? Mina äldre bröder har många minnen av Eva, bara glada och alla ”skryter” de om att våran faster var Jokkmokks skönhet nummer ett. Vi hoppas att er sista dag med henne blir så fin som hon var. Gråt, ta hand om er och varandra och var stolta över den hon var. Med kärlek från Hampis/Åre/Unbyn/Luleå/Thailand/Linköping/Portugal Ingalill/Peter/Stefan/Krister/Kenneth/Mikael