Storerik

Jag minns inte vilket år det var. Men jag minns när Erik kom in på mitt kontor och hälsade på mig med sin stora näve och sin vänliga uppsyn. Han hade jobbat i industrin, på Metso om jag minns rätt. Jag minns att jag tänkte: vilken udda väg att gå från industri till personlig assistans. Jag minns att jag tänkte på skillnaden i lön och arbetsuppgifter. Trodde inte att Erik skulle bli så långvarig i jobbet eftersom lönen var så dålig. Under mina 10 år som chef för personliga assistenter mötte jag många fantastiska människor. En del hade jobbat många år hos samma kund, en del hade flyttat runt lite hos olika. Jag skulle tro att jag nyanställde runt 25 personer varje år. Varje år var det någon eller möjligtvis ett fåtal som stack ut som något extra bland de 25. Ibland tänker jag tillbaka på dem. Hos en del var det effektiviteten som var slående. Hos en del var det ett sätt att kunna hitta in varje enskild människa och se denna precis där den var. Erik, som arbetsgruppen och jag kallade Storerik, var en av de som stack ut. Han var något extra med sin lugna uppenbarelse och med en förmåga att busa på precis rätt sätt i rätt ögonblick och ändå vara lugn och trygg i nästa. En riktig nallebjörn! Jag har inte träffat Storerik så många gånger efter jag slutade, men jag vet att jag kan tala för hela arbetsgruppen: Han fattas oss!