Det känns så oerhört fel att du inte längre finns här.
Jag hoppas att mina minnen av dig förblir lika starka som nu. Jag vill alltid kunna höra ditt skratt och känna din genuina värme, omtanke om andra, engagemang och mod.
Tack för allt fina, fantastiska Emelie.
September 2019, efter att ha besökt Emelie på Danderyd: denna fick hon av mig och hon läste den själv.
"Jag vill dansa på alla toner, gå in i känslan. Mina tårarar på kinden, som pärlorna på daggkåpans blad. Det är ren kärlek. Jag är under himlen, regnet faller i mitt hår, alltet gråter, gråter med mig.
I våra barndoms somrar är vi alltid 10 år. Rosiga om kinderna, solblekta hästsvansar som fladdrar i vår lek. Vi cyklar, badar, sjunger, bygger, pysslar, spelar, bakar, vi hade alltid något på gång. Listan på alla minnen har inget slut.
Du från stan jag från landet, olika men ändå så lika, vi skapade vår egen värld. Du gav mig mina somrar och jag gav dom till dig. Du värmde mina fötter när vi sov i kojan om natten, jag var uppe tidigt och bakade våra scones när du sov länge. Vi ville alltid vara tillsammans.
Som tonåringar delade vi alla tankar och funderingar. Vi var lite kära i samma kille, på landet, fanns ju inte så många att välja på där o andra sidan. Rökte första ciggen, skrev krönikor till DN, om saker vi tyckte. Vi höll på att bli kvinnor, kvinnor med power.
Du blev min idol, om jag bara kunde få lite av din klokhet, ditt mod, ditt eleganta sätt och tala, din självsäkerhet, din karisma, din glädje. Som du har hjälpt mig, så många gånger.
När jag tänker på dig är vi alltid 10 år, oskuldsfulla, öppna för värden och livet, nyfikna. För mig är du alltid den starka, så modig. Om jag bara kunde vara lite dom du. Min vackra, älskade vän.
Livet gav dig utmaningar, tuffare och tuffare. Berg och dalar att vandra och bestiga. Bestiga väldigt högt med tyngre packning än jag någonsin förstod. Förlåt om jag gjort dig besviken någon gång. Du slutade lita på hoppet. Du kände hur livet svek, livet självt.
För mig är vi 10 år, rosiga om kinderna, sjungandes, cyklandes. Borstar tänderna i sjön under fullmånen sken. Du och jag, min vackra, älskade vän.
I dag fick jag känna dina armar, titta in i dina ögon, se dig le, det där rynket med näsan, som bara är du.
Jag fick säga att jag tycker så mycket om dig. Jag fick berätta att jag gråter för att jag älskar dig. Att du alltid är en älskad vän. Jag sa att du är din dotters bästa mamma, medans hon låg i din famn. Jag fick träffa dina föräldrar och säga att jag älskar deras fina flicka, jag gråter, av kärlek,
Jag älskar dig. Oavsett allt, jag ser in i din själ, ser in i dina ögon. Ögon av evighet.
Daggkåpans pärlor har blivit någon sorts snorgråt på 177.ans buss. Men det spelar ingen roll. Vi är 10 år med rosiga kinder och blomsterkransar i håret. Du är mina somrar. Våra minnen tar aldrig slut. Vackra älskade vän. Nu ska jag vara den starka och modiga. Precis som jag ser dig.
Jag älskar dig. Oavsett allt, jag ser in i din själ, ser in i dina ögon, av evighet."
Oktober 2019, besök på Danderyd:
"Jag vill möta dig i dina tankar,
komma in till din färgstarka värld.
Berusas med dig, av livet.
Vi berikas av sprudlande kraft.
Jag lyfter dig när det stormar,
fångar dig, när du inte orkar vara stark.
Håller om dig, när du gråter, ser dig, när du blommar. Jag dansar med dig, till livets alla toner.
Det kan bara bli bättre. Det är vårat mantra.
Det är omtumlande att vara nära, när hälsan sviker. Min vän, min älskade själssyster. Så mycket som inte funkar. Du frågar mig om du någonsin kommer att bli frisk?
Kröp ner bredvid dig i din säng, hittade en kudde från Stockholms landsting, vi delar på filten i blek orange, knastrar kryptoniter och sjunger schlagers. Du och jag, det kan bara bli bättre. Du och jag, som när vi sov över, när vi var 10 år.
-Det är så tråkigt där ute, säger en sköterska. -Är det verkligen tråkigt, där ute, frågar du mig. -Nä, det är inte tråkigt. Det regnar, många blad ligger på marken nu och på träden har det kommit fina färger, berättar jag.
Regn är vackert. Jag hade med mig ett mörkrött löv till dig, det låg där, på marken vid entrén. Vi tittar, känner, snurrar, betraktar. Det är så fint. Där ute är det inte tråkigt. Du och jag min vän. Det kan bara bli bättre."
Sov i ro, kära Emilie.
Vi sjöng i samma kör och har gått på AF tillsammans. Vi var inte nära vänner, men du var en mycket vänlig person. Jag minns dig som en mycket framåt, engagerad och duktig person. Det är svårt att förstå att du inte är med oss längre.