Ort
Tidning
Begravningsbyrå
  • Senaste annonserna
  • Gäst på begravning
  • Minnesrum
  • Hitta kyrkan
  • Om familjesidan
  • Kontakt
  • Villkor och användning
  • Tillgänglighet
  • Senaste annonserna
  • Gäst på begravning
  • Minnesrum
  • Hitta kyrkan
  • Om familjesidan
  • Kontakt
  • Villkor och användning
  • Tillgänglighet
 
Hem Minnen Minnesgåva Dödsannons Blommor Begravning

Tjänster för dig

Livsarkivet Dokumentbevakning Begravningsförsäkring Villkor och användning accessibility Tillgänglighet
Tillbaka till sökresultatet
Inga-Lisa Ericsson

Begravning

Välkommen på minnestalet

på Delsbo Rikets Sal
lördag 10 maj 13.00.

Efteråt kaffe på Bygdegården.
Anmälan senast fredag 2 maj
via karinsbegravningsbyra.se
"Inga-Lisas minnesrum"
eller 0653-153 01

Stöd gärna www.donate.jw.org

Önskar ni beställa Blommor så kan ni kontakta den lokala blomsterhandeln i Delsbo:
   Blomsterlogen 076-808 92 73.
Läs mer
 

Detta minnesrum är skapat via:

Tillbaka till sökresultatet
Inga-Lisa Ericsson
1925-01-20
2025-04-15
Dela

Begravning

Välkommen på minnestalet

på Delsbo Rikets Sal
lördag 10 maj 13.00.

Efteråt kaffe på Bygdegården.
Anmälan senast fredag 2 maj
via karinsbegravningsbyra.se
"Inga-Lisas minnesrum"
eller 0653-153 01

Stöd gärna www.donate.jw.org

Önskar ni beställa Blommor så kan ni kontakta den lokala blomsterhandeln i Delsbo:
   Blomsterlogen 076-808 92 73.
Läs mer

2025-04-30

Nya förordnanden, del 3

Senare samma år fick jag och min syster Ingeborg som nu också var döpt en ny uppgift. Sällskapet Vakttornet hade inköpt en lantgård i Hölö, strax söder om Stockholm för att försäkra matförsörjningen till Betel, eftersom det på grund av kriget i Europa var matransonering. Jag och min syster skulle passa höns, gäss och kalkoner där. Det här var en ny form av heltidstjänst. Den gav oss också mycket kontakt med Betelfamiljen i Stockholm, vilket var verkligen stärkande och uppmuntrande. Ett roligt minne från den tiden var när jag blev tillsagd av fru Eneroth att slakta en höna, det hade jag aldrig i mitt liv gjort tidigare. På något vis lyckades jag slakta hönan och plocka av alla fjädrarna men jag blev så skakig av händelsen. Efter några månader förordnades mina föräldrar till att ta hand om den här gården. De sålde sitt lilla hus och tog sitt bohag på en järnvägsvagn. Hela familjen som inkluderade tre barn i skolåldern flyttade således till Sällskapets gård på Hölö. Nämnas kan att det uppstod vissa dialektala svårigheter för barnen i skolan - i Sörmland var man inte van att lyssna till skånska. Min far hade hade arbetat som dräng på ett stort gods så viss erfarenhet hade han. men det är stor skillnad på att arbeta som dräng och ta hand om en hel gård själv, så det var ingen lätt uppgift. Han hade god hand om hästar som han kunde köra på åkrarna för att harva och så. det är dock en stor skillnad att odla i Södermanland jämfört med Skåne som är en helt annan odlingszon. Min mors kompetens som duktig mjölkerska kom väl till pass för de 5,6 kor som fanns på gården, för mjölka det kunde hon. I november 1942 återgick jag till pionjärtjänsten och hade nu en ny pionjärkamrat, Iris (senare gift med Allan Andersson) och vi skulle till Strängnäs. Där vi fick bo hemma hos en broder och hans fru, och senare hos en familj där alla var vittnen vilket vi tyckte var mycket trevligare. Men när våren kom bestämde vi oss för att i stället bo i tält. Våren i Sverige är inte alltid så pålitlig, den första natten var det 7 minusgrader, och den andra natten snöade det. Men sedan blev det en fin sommar. Vårt distrikt var inte i staden, utan på den omgivande landsbygden och öar i Mälaren som Sela-ön och Stallarholmen. Vi predikade på var sin sida om vägen, det var inte fråga om att man skulle gå två och två, distrikten var stora och det gällde att hinna med allt. Vid ett tillfälle kom jag till ett hus där en liten hund skällde ilsket. Jag funderade lite, men tyckte väl inte att en liten hund skulle hindra mig så jag fortsatte framåt. Men den här hunden visade sig vara väldigt argsint, han rev sönder min kjol och bet mig i benet så det började blöda. Det var inget annat att göra än att gå hem till tältet, plåstra om såret och byta kjol och sedan gå tillbaka - till samma hus. Jag tyckte ju inte att jag hade fullgjort mitt ärende ännu. Nu fanns ingen hund där, men i stället möttes jag av en lika argsint kvinna som på långt håll lät mig förstå att jag minsann inte skulle förvänta någon ersättning för hon hade minsann rätt att ha sin hund lös om hon ville. Jag höll mig lugn och förklarade att jag inte alls kom för att kräva något skadestånd utan för att jag ville dela med mig av ett budskap från Bibeln. Hon lugnade ner sig och lyssnade faktiskt på vad jag hade att säga, sedan ville hon försäkra sig om att allt hade gått bra för mig – och det slutade med att hon gav mig 5 kronor. Det var mycket pengar för en pionjär på den tiden och jag tackade Jehova!

Weronika

2025-04-30

Tro i handling, del 2

Livet som pionjär År 1940 blev jag döpt tillsammans med mina föräldrar och två av mina bröder, Ove och Henry. Min syster Ingeborg döptes två år senare. Jag arbetade under ett år på en bondgård, men jag hade bestämt mig för att bli pionjär. Jag berättade om mina planer för min arbetsgivare, varpå jag fick en utskällning och omedelbar uppsägning. Hon ansåg att det var bara lösdrivare och luffare som var Jehovas Vittnen. Så i maj 1942 började jag i pionjärtjänsten. Jag hade fått en ny cykel av min far och hade 100,- i startkapital. Men jag behövde köpa en ny litteraturväska som kostade 35:- så det naggade hårt i kassan. Min pionjärkamrat Rut Johansson och jag satte och på våra cyklar och styrde mot vårt distrikt i södra Småland och trakten kring Gislaved. Det fanns ingen församling på hela distriktet med mycket falsk religion, men där fanns också andligt hungrande människor så vi fick spela upp föredrag på grammofon och lämna mycket litteratur. På landsbygden var människor var fattiga och ibland fick vi betalt i natura för litteraturen. Det kunde vara ägg eller något annat i matväg. På den här tiden erbjöds böcker till allmänheten för 1,25 och vi betalade själva 35öre för en bok så vi hade en liten förtjänst på böcker och tidningar som vi placerade. Jag minns också vilken glädje vi kände när vi fick brev från Sällskapet att det skulle bli sammankomst i Växjö. Att cykla 80km till sammankomsten var en bagatell för oss.

2025-04-28

Weronika

2025-04-29

Ett frö gror i Skåne, del 1

Jag föddes år 1925 i norra Skåne i en fattig lantarbetarfamilj. Jag var femte barnet i skaran som kom att bli nio syskon. Min morfar hade i sin ungdom rest till Amerika och fått kontakt med Sanningen genom Vakttornets publikationer. Han kom tillbaka till Sverige och älskade att läsa Sällskapets litteratur. Han sådde säkerligen något frö för min morbror Arvid som blev en nitisk kämpe för sanningen tillsammans med sin familj. Vi kommer med i sanningen Vi kom också att ha en granne, en skomakare som hette Valter Gustavsson, en lugn och fin person som talade med oss om Sanningen. Alla andra i vår by tyckte att han var tokig men vi lyssnade och på hösten 1939 började vi vara med på möten. Det var Vakttorns-studium och litet tjänstemöte som hölls på lördagskvällarna hemma hos familjen Moberg i Marieholm, ca 20 km från vårt hem. Vi hade ingen bil så vi tog oss dit på cykel. Mötena hölls i en liten stuga utan elektricitet, vid fotogenlampans sken. Jag minns det som så uppmuntrande och roligt vid dessa möten. Hur många var vi? Det var min morbror med fru och deras två flickor, Gunnar o Gulli Johansson med två pojkar, broder Vilhelm Bergendal som kom på motorcykel och slutligen vår familj, mor och far, min syster och två av mina äldre bröder. En av oss måste alltid stanna hemma och passa de yngre syskonen, så vi fick turas om att få komma till mötena. Familjen Moberg var duktiga sångare och de sjöng så det ekade i den lilla stugan. Och mötena avslutades alltid med kaffe och gemytligt samspråk. Ibland fick vi besök av en resande broder, Ernst Lignell. Han brukade stanna två-tre dar och undervisade oss grundligt om Bibelns sanning och hoppet om paradiset. Han tog även hand om matlagningen, han var vegetarian vilket var ovanligt på den tiden. Vi kallade maten för ”Lignella-mad” (med skånskt uttal). Vi blev så uppmuntrade av dessa besök. Andra världskriget rasade i Europa och även om Sverige inte var i krig påverkades vi av matransoneringen och all oro, alla vi Jehovas vittnen var övertygade om att slutet var nära.

2025-04-28

Weronika

2025-04-29

Spanien 2018

Tänk att mamma fick komma till Spanien och bada i Medelhavet till slut, när hon var 95 år. Hon hade ju redan varit i London, Paris, New York och till och med Kenya. En härlig vecka med alla 7 döttrar och deras respektive samt några barnbarn. Vi oroade oss för hennes flygresa men hon hade nog minst svullna ben och fötter av oss alla. Löste korsord på stranden förstås, väl skyddad under parasoll. Vi njöt av spanska läckerheter, hade vinprovning och besökte olika stränder. Och den stora festen när vi firade vår 40-åriga bröllopsdag! Vilken resa och vilket minne!

2025-04-25

Gunilla och Roger

2025-04-25

Är du säker?

Tack för att du besöker familjesidan.se.

Du använder webbläsaren Internet Explorer som Microsoft nyligen tillkännagav att den går i pension den 15 juni 2022 för vissa versioner av Windows 10.

Familjesidan.se fungerar inte i alla versioner av Internet Explorer och vi rekommenderar dig att byta webbläsare eller ladda ner Microsofts nya webbläsare Edge >>