Älskade...

Det går inte en dag som är som den var innan. Jag fungerar inte. Din lilla Frasse går och krafsar på din dörr till dina egna grejer. Han ylar och ”gråter”. Han ligger vid ytterdörren som han gjorde när han väntade på att du skulle komma från jobbet. Stackars liten, han har mist sin innerligt älskade husse för gott. Jag själv gråter med honom. Jag får inte in hur du och jag aldrig mer kommer att få träffas, få hålla om varandra, få prata om allt möjligt, även det innersta. När jag träffade dig var du förtegen, lite inåtvänd. Naturligtvis bara när det gällde de egna problemen. Annars var du hur kärleksfull som helst. Men sakta men säkert hittade jag nyckeln till den person som var du. Jag gav mig inte. Jag visste det fanns en annan sanning där inne om hur du kände, om hur du jobbade med saker. Inget om det förflutna, det kändes som om det fanns tid för det. Du träffade inte dina barn på många år. Jag såg att det var en pusselbit som fattades. Jag tjatade på dig, men nej, det skulle komma av sig själv sen. Du hade säkert en plan för det också. Du blev bättre och bättre från din sjukdom. Jag tror jag hittade en del av nyckeln till det också. Du sa det också. Att det var aldrig nån du kunnat prata med så djupt och kommit så nära. Men vi kom inte fram, vi blev avbrutna av detta fruktansvärda som vi inte ens vet vad det var som hände. Du somnade bara in i sömnen. Helt oväntat i din schäslong på en tisdag framför tv:n. Jag kunde inte rädda dig, och min förtvivlan är precis lika djup nu som då. Jag undrar om det kommer släppa något, för jag är bedövad av sorg. Jag är ändå så fantastiskt glad att du o jag och Frasse han göra den resa genom Europa som vi pratat om. Belgien, Schweiz, Italien, Frankrike, Spanien, Lichtenstein, name it. Vi lät dagarna komma och gå, och vi hade inget vi gick efter. Du badade med Frasse i medelhavet, åt världens godaste mat, sov i den mysiga husbilen. Den bästa semestern vi varit på, vi sa det både du och jag. Vi bara åkte dit vi kände för. Vi var såna både det sa vi nästan från början att vi hade så många likheter. Till sist insåg vi ju att vi var själsfränder. Inte helt utan gnissel, men gnisslet lyckades vi alltid prata ut om. Jag saknar dig,......Gud vad jag saknar dig... hoppas du har det fantastiskt bra där du är nu, och att vi ses igen. Tårarna rinner precis lika mycket som de gjorde då det hände..... Min älskade Candy / Åsa

Tack för allt fina du. Det jag aldrig kommer glömma, är din genomsnälla personlighet. Du tog alltid så "lättsamt" på motgångar, även om de plågade dig. Du ville alla väl. Du var helt igenom godhjärtat. Du hjälpte mig ofta med bilen, och jag hjälpte dig hämta Frasse, husbilen, och att handla när ni inte hade bi och alla möjliga ting.. Det känns som igår vi sågs, och vi skämtade innan du och mamma skulle på den efterlängtade Scorpionskonserten lördagen innan du lämnade oss. Vi satt och skrattade, för du skämtade om hur du skulle skämma ut mamma och ta på dig nylonstrumpbyxor och en 80-talsperuk precis innan konserten, och resa dig upp på era sittplatser och göra hårdsrockstecknet. Jag skämtade om att du skulle smita ifrån hotellet och gå till Buttericks i Göteborg, och köpa på dig en bandana och peruk. Det är så jag minns dig Candy. Din humor, hur lätt det var att skratta med dig och åt dig och din humor. Hur lätt vi kunde prata ihop. Hur du alltid, var så omtyckt. Jag vet inte en människa som inte beskrev dig som "rolig som fan", och "glad". Jag minns hur vi pratade om precis vad som. Jag vet att du så gärna ville bli frisk, och att du försökte. Men tyvärr han du bara blir "bättre", och faktiskt till och med bra en gång. Men jag såg även hur saker tärde inombords, trots att du sällan visade något för oss andra, och vet även att du ville allas bästa.. Tack för allt, fina du. Sov gott, och lova att du har det bra. Hoppas att musiken du gillar aldrig tar slut, och hoppas att vi ses igen. / Rebecca

Min älskade sambo

Du gick bort alldeles för fort, du rycktes ifrån mig mitt i vårt liv tillsammans. Jag kommer alltid älska dig, vara din bästa vän, som du sa. Du ville ifrån detvlilla samhälle som gjort dig til ett svart får, när det själva verket var andra som var det svarta fåret. Du ville bort, bort, och du kom till mig i Jönköping. Men du hamnade ändå till slut där du så desperat ville komma ifrån. Alla blickar du fått, allt snack som handlade om dig , vad du gjorde och arbetade och slet, när andra roade sig. Då fick du det på dig. Candy, du är värd en sådan upplyftning av vem du var, det var du som fick dra ett så stort lass, och då tog du till annat. När också din närmsta anhörig gjorde det värsta man kan göra med en annan av din närmsta anhörig, och de går vidare idag som om inget hänt. Jag måste lyfta ditt namn , din person, det finns många andra som behöver tänka både tre o fyra gånger vad de tagit sig till. Och sårat dig så in i det grövsta. Candy, du bar en av de finaste människor jag träffat. Min älskade, jag vet att hade du kunnat hade du rest dig ur kistan och följt med mig och Becca hem igen och till din lilla älskling Frasse. Din älskade lilla hund.