Älskad son och älskad lillebror

Du dog. Vi skriver det så, för det är vad som har hänt. Vi vill inte göra döden till något man inte får säga högt. Den tog dig ifrån oss, men den tar inte bort vem du var för oss. Det är svårt att förstå att du inte längre finns här. Tomrummet efter dig blir djupare för varje dag som går. Och dagarna de går, med ben ofattbart långa. Du levde och mötte världen på ditt eget sätt. I det fanns en ärlighet som gick rakt igenom allt det ytliga. Du hade en egen logik, ett eget tempo, och ett eget sätt att känna. Människovärde handlar om att få vara den man är – fullt ut. Du var du. Och det var nog. Vi som familj har följt dig och burit dig genom livet, ibland nära, ibland ännu närmare. Inte för att du var svag, utan för att världen ofta är högljudd, kantig och krävande – och du förtjänade trygghet. Du förtjänade att få vara skyddad när det behövdes, och sedd för den du var, inte för vad andra tyckte att du borde vara. När sjukdomen kom blev allt ofattbart snabbt annorlunda. Det gjorde ont att se dig drabbas, och det gör ont att tänka på att vi nu måste leva vidare utan dig. Trots smärta och rädsla höll du kvar vid livet, vid oss, i nästan ett helt år: med din närvaro, din personlighet, din egenhet och din mänsklighet. Du var älskad – inte “trots” någonting, utan helt och hållet. Vi kommer att minnas dig, varje dag. I stunderna som bara vi förstod. I det som kunde kännas vardagligt då, men som nu är ovärderligt. Och i den kärlek som alltid har funnits runt dig – och som fortsätter att finnas, trots att du inte längre är här. Tack, Joakim, för att du var vår. Du är saknad mer än vi kan förklara - det är svårt att förstå att du inte längre finns här.