Minnen av Gunvor, min storasyster

Gunvor var den alltid ansvarskännande storasystern, som ofta fick hålla ordning på oss " småsyskon", mig och Inger. I synnerhet på mig, som var allt annat än lätt att "fostra". Men också många, ljusa minnen från lek och äventyr, där Gunvor kunde delta under skratt och glam. Ett speciellt minne, och ett betydligt dystrare sådant, har jag dock från en händelse betydligt senare, närmare bestämt slutet av maj 1954. Jag hade fått bud någon dag tidigare, att vår pappa hade gått bort - alldeles för tidigt! För mig, som då bara var nyss fyllda 16 år, var det mycket svårt att ta in. Jag visste visserligen att ha var svårt sjuk, men hans död kom trots det som en chock. Sorg och ledsnad är banala ord i sammanhanget! Nu var jag på väg från Slite hem till Fårö och hade beslutat mig för att fotvandra från färjan till Hagalunda. Men den som mötte mig en bit upp från färjeläget var Gunvor. Hon kom på sin cykel och gick sedan bredvid mig ända hem. Hon berättande lugnande och tröstande om pappas sista dagar i livet och hur hon och Helly hade turats om att vaka på lasarettet. Och hur de båda hade suttit hos honom, när han somnade in. Det gav mig på något sätt tröst och dessutom fick jag ett annat perspektiv på vad som hade hänt. Visserligen var det svårt att komma hem till Hagalunda och veta att pappa för alltid var borta ( han och jag hade ju varit de enda "karlarna" i huset!). Men på något sätt hade Gunvors tröstande och förklarande ord hjälpt mig att bearbeta det svåra. Jag glömmer det aldrig! Sådan var Gunvor! En rik empatisk förmåga var en del av hennes personlighet. Det visade hon prov på många gånger under sitt liv. Tack Gunvor, för att jag fick ha dig som storasyster! Vila i Frid! Må det eviga ljuset lysa för dig!