Barbro - min bäste vän och min livskamrat
Barbro och jag fick 14326 dagar (drygt 39 år) tillsammans. Jag önskar det hade blivit fler. Jag saknar henne så mycket. Sedan vi för femton månader sedan fick veta att Barbro hade en hjärntumör, som skulle komma att döda henne, har vi varit tillsammans varje dag och varje natt. Även under denna tunga tid har det varit många fina stunder, men givetvis också mycket tårar och djupa diskussioner om livet och döden. Ända in i det sista behöll Barbro sitt altruistiska sinnelag och sin tornedalska oro; hon oroade sig för hur det skulle gå för mig när hon var borta och tillsammans oroade vi oss för hur det skall gå för världen i dessa mörka tider. Vi, som alla andra älskande, hade en förhoppning om att bli gamla tillsammans. Barbro, som har plågats av mycket smärtor och sjukdom genom åren, hade förtjänat en lugn och fin ålderdom. Men så blev det inte och det känns väldigt orättvist. Döden är en del av livet för oss alla, men ingen vill ju dö för tidigt. Livet är långt ifrån rättvist för de allra flesta på denna jord och majoriteten av jordens invånare kan tyvärr bara drömma om ett så rikt och underbart liv som det Barbro och jag har haft tillsammans. Vi fick ett liv med materiellt välstånd samt många och fantastiska vänner och underbara barn och ”sonhustrur” och nu alldeles nyligen (1/4) också ett litet barnbarn. Det är en underbar tröst att livet går vidare, att träden knoppas och att det föds nya barn på vår jord,
