Till vår älskade morfar

Det finns människor som lämnar spår efter sig. Inte bara i stenarna de lagt och vägarna de byggt, utan i människors hjärtan. Du brukade skämta om att du byggt Stockholm. Vi skrattade. Men det du egentligen byggde var mycket större – en familj fylld av kärlek, trygghet och minnen. Du hade alltid glimten i ögat. Ett leende som smittade, ett skämt som aldrig var långt borta, och en förmåga att få oss andra att skratta, även de dagar då livet inte var som lättast. Du älskade människor. Att åka ut. Att träffa folk. Att slå dig ner med en kopp kaffe och gärna en påtår. Men framför allt var du nyfiken på oss. Du ville alltid veta hur vi hade det, vad som hänt sedan sist, hur jobbet gick, hur hundarna och katterna mådde och vad som var nytt i våra liv. Du fick oss att känna att det vi berättade var viktigt. Att vi var viktiga. Det fanns alltid en historia att berätta om ditt liv, och vi lyssnade, även om vi hört den många gånger förut. För det var inte bara historierna vi ville höra. Det var dig. Vi kommer aldrig att glömma berättelsen om lilla Agne som gick med en bruten arm i en vecka för att han inte vågade berätta hemma att han varit i slagsmål. Eller hur du lockade med mormor för att kolla på din stereo, som sen visade sig vara en gammal transistorradio. Och så var det bilkörningen. Du körde så lugnt att det bildades bilkö bakom dig. Det behövdes knappt någon förklaring. Folk log bara och sa: "Det är Agne." Vi kommer att minnas hur du älskade hundarna och katterna och alltid såg till att de fick både uppmärksamhet och en bit korv. Hur du älskade husbilar, traktorer, grävmaskiner och gräsklippare. Men mest av allt kommer vi att minnas hur du fick oss att känna. Sedda. Välkomna. Älskade. Du och mormor skulle snart ha firat 57 år som gifta. Du brukade säga att ni fortfarande var nykära. Det var kanske sagt med ett leende, men vi visste att det var sant. När vi ser oss omkring i kyrkan kommer vi inte kunna låta bli att tänka att du nog hade tyckt om det här. Inte för att uppmärksamheten är riktad mot dig, utan för att du älskade gemenskapen. Du älskade när familj och vänner samlades, och där kommer vi vara många som samlas för att tacka dig för allt du varit för oss. Och jag... Jag kommer att sakna att se dig sitta vid mitt köksbord med en kaffekopp i handen. Jag kommer att sakna hur du försiktigt drog katten lite i svansen, log och sa: "Drar dem i kattrumpan, det tycker de om." Varje gång jag dricker en kopp kaffe, varje gång jag hör någon berätta en historia, varje gång jag ser en husbil, en grävmaskin eller en katt, kommer jag att tänka på dig. Och varje gång jag går på Stockholms gator kommer jag att tänka på dig, och fundera över om det är dina stenar jag går på. Du lämnade oss alldeles för plötsligt, men du lämnade oss inte tomhänta. Du lämnade skratt. Du lämnade berättelser. Du lämnade kärlek. Och du lämnade ett tomrum som bara kan finnas efter någon som varit så älskad. Tack, morfar. För alla historier. För alla fikastunder. För alla skratt. För all kärlek. Vi kommer att bära dig med oss, i våra hjärtan, i våra minnen och i våra berättelser. Vila i frid. Vi älskar dig. Vår älskade morfar, Agne.