Berndt Jonny Sördell-Min pappa

Som liten kommer jag ihåg att pappa var retsam och busig. Mamma och pappa hade diskuterat om jag skulle få se någon av Hajfilmerna och det fick jag, filmen skrämde mig, men mina föräldrar lugnade ner mig till slut och vid läggdags var jag ganska ok, men när pappa kom och skulle säga god natt kunde han inte helt hålla sig utan vinkade i dörröppningen och sa ”haj haj”. Jag gallskrek och mamma fick komma till undsättning. Pappa lärde mig bland annat att fiska, åka längdskidor, åka slalom och spela fotboll. Han var själv intresserad av och duktig på olika idrotter och ville att jag och Thias skulle bygga upp samma intresse. Pappa använde ofta kusinerna Bryngelssons framgångar i fotboll som morot, tills jag helt enkelt förklarade att jag tänkte minsann inte bli lika duktig som dem i fotboll, jag skulle bli ridlärare. En gång när vi skulle träna slalom, kommer jag särskilt ihåg. Vi var i Valfjället och skulle köra slalom och vi hade ett litet missöde i liften. Pappa fick upp mig på liften och jag åkte iväg, men pappa hade glömt att berätta hur jag skulle göra när jag släppt liften och jag blev stående i liftspåret och väntade på pappa. Men mellan oss hade en bunt med engelsmän grabbat tag i liften och pappa var långt där nere efter dem. Han viftade och skrek att jag skulle gå ur spår, men då hade jag hunnit surna i och helt sonika vägrade. Engelsmännen var lika dåliga som jag på att åka lift och körde på mig en efter en tills vi alla, förutom pappa låg i en hög. Pappa fick skäll av mig samtidigt som han försökte be de andra om ursäkt. Det var första gången jag hörde pappa prata engelska. Jag har många minnen av mig själv och pappa - från fotbollsplanen, på cykelturer, på hästryggen och absolut på pappas gamla MC, Hondan. Jag hade hjälm och slalomglasögon och fick sitta på tanken framför pappa och åka motorcykel. Jag har aldrig varit coolare sen dess. Pappas stolthet här i livet är nog de bilar och motorcyklar han har ägt och äger. För många år sen sålde han sin röda Volvo 740 till Arvika och när han mötte den senare som en pizzaleveransbil, blev han ledsen och bestämde sig för att aldrig mer sälja en bil och därför står nu 3 stycken bilar i toppskick i garaget. Pappa var även väldigt stolt över Thias och hans framgångar inom jakt, även alla Thias hundar och deras prestationer inom jakten pratade pappa ofta om. Pappa var en stolt man, över sina fordon, oss barn, sina barnbarn, han hade också en yrkesstolthet och visade gärna var han hade jobbat. Han var med och byggde upp Badhuset i Arvika och han berättade gärna om att han var den förste som hoppade från 5:ans trampolin där. Min pappa var också snäll, lite småbutter ibland och stilig. Han var också oerhört musikalisk. Han sa att jag och han hade en sak gemensam och det är den stora Sördellsnäsan, han kunde ju ha valt något annat att ärva ner till mig än just den stora näsan. Jag och pappa bor sen många år tillbaka grannar och det har gjort att vi har haft en nära och vardaglig relation som jag är tacksam för idag. Vi har hjälpt varandra när någon av oss har behövt hjälp. Att min pappa skulle få en hjärtinfarkt 64 år gammal hemma på Lönnbacka, var ingenting jag hade en tanke på, jag hade räknat med att få ha min pappa i minst 20 år till. Det gör också att jag tycker hela situationen är mycket märklig, men jag hoppas att han vet om hur mycket han betyder för mig och hur tacksam jag är för allt han gjort, sagt och lärt mig. Jag kommer alltid att bära med mig pappa i mitt hjärta, för mig var han just min pappa. Och till pappa vill jag säga, på återseende