Min och Annas älskade och mest fantastiska mamma Ulla Ersson har lämnat oss. Det mest ofattbara har nämligen hänt, det där man bara läser om i tidningar och som bara drabbar andra - men aldrig en själv. Men nu var det vår tur. Och vi nåddes lördagen den 4 april av den chockartade informationen om att mamma varit med i en svår bilolycka. Och avlidit. Från att ha varit sitt vanliga glada jag och bjudit mig och min familj på påskmiddag kvällen innan, till att inte ens 24 timmar senare bara vara... borta. Det går fortfarande inte att riktigt greppa eller ta på. Allt känns som en fruktansvärd, overklig mardröm. Och allt vi alla vill är att få vakna upp och mötas av ett nytt inlägg från någon av hennes utflykter eller äventyr. Kanske en bild från morgonrundan runt Selångersjön, bubbel på #ullasbalkong, en cykeltur på "åkUlla" eller kanske från tåget på väg mot nya upplevelser. För mamma var verkligen sådan - full av liv, nyfikenhet och äventyrslust. Hon var inte den som satt hemma och tittade på. Hon var DÄR. Hon hade minst 1000 planer, projekt och framtidsdrömmar - hon ville testa, se och uppleva precis allt! Var hon inte på utflykt på nya platser i naturen så var hon på utställningar, boksläpp, konserter, flora-vandringar, ost- och glöggprovningar, kakaocermonier, "silent retreat" på en kyrkobänk eller gräddade pannkakor på stranden. Vi skämtade ofta om att det gällde att vara ute i god tid om vi önskade barnvakt, för annars var hon garanterat uppbokad på annat! Det skulle ta en halv livstid att berätta allt om mamma och allt det hon upplevt. Men hennes liv har verkligen inte alltid varit en dans på rosor. Och kanske är det just därför hon nu var så mån om att "fånga dagen" och ta till vara på allt vad livet bjuder? För hon var verkligen en riktig friluftsmänniska, naturvän och livsnjutare av rang. Kultur av alla de slag var också något som låg henne mycket varmt om hjärtat, och hon gillade också att resa - även utomlands, men främst inom Sveriges gränser. Om det så var en semestertripp till fjälls, till Skånes bördiga landskap eller bara en dagsutflykt till Hudiksvall. Men bäst av allt trivdes hon nog i sitt älskade Abisko ❤️ I maj skulle hon fylla år, och hade då en resa till London inbokad, med bl.a. konsert och fotboll på schemat. Hon såg såå fram emot detta och resväskorna var redan framtagna och redo att packas, trots att det var en hel månad kvar. Hon såg också mycket fram emot pensionen om ett par år, och hade nedräkning nästan på minuten. Hon hade allt planerat - hur hon skulle lägga upp sista tiden på jobbet och framförallt allt hon skulle göra sedan! Mer utflykter och äventyr, och mer tid med oss barn och hennes älskade barnbarn. För som hon också engagerade sig i sina nära och kära. Hon lade alltid ner både själ och hjärta i födelsedagsfiranden, högtider, middagar och andra tillställningar. Allt för att det skulle bli så bra som möjligt för alla andra. De fantastiska tårtorna till barnbarnen till exempel. Hur ska någon annan någonsin kunna toppa dem?! Och på tal om barnbarnen - mina två döttrar. Hur ska jag nu överleva alla kommande högtider, födelsedagar, skolavslutningar mm, med vetskapen om att deras mormor inte finns på plats och får uppleva allt detta? Och alla de utflykter vi tänkt göra tillsammans - likt de hon tog mig och min syster på som barn. Och drömmen om ett framtida bröllop med mamma vid min sida - vem ska stå där nu? Hur går livet ens vidare efter detta? Jag vet att mamma verkligen hade velat att vi fortsatte leva våra liv fullt ut, att vi följer våra drömmar och gör precis så som vi vill. Men just nu vet jag inte hur detta ska gå till. För det enda vi vill är ju att få dig tillbaka hos oss igen... 💔 Vår älskade mamma, mormor, syster, dotter och svärmor. Detta är så fruktansvärt orättvist. Du hade så, så mycket mer att ge. Det var inte din tid att gå! Inte än. Inte på många år. Vi förstår det inte. Du fattas oss något helt otroligt, och du kommer vara oss evigt saknad. Vi älskar dig, nu och för alltid.