Egentligen saknas ord

Jag minns Lars-Åke när vi träfades i Pingstkyrkan i Mjölby för drygt 40 år sedan. Däreftet har vi haft kontakt sporadiskt vid några tillfällen. Vi träffades igen runt åren 2014/2015 några gånger. Det kom som en chock när jag läste dödsannonsen. Las-Åke hade ju nyssblivit pensionär och nu skulle han väl få ett bekvämt liv utan alltför mycket att göra med sitt lant-och skogsbruk. Jag uppfattade honom som en väldigt rak och trovärdig man men märkt av motgångar och svårigheter. Nu har han fått flytta hem till sitt himmelska hem och glädja sig över det livet till fullo. Tack Thomas Johansson för din skildring av kontakten med Lars-Åke.

Naturvännen Lars-Åke

Jag träffade Lars-Åke första gången 1995 i tjänsten. Vi skulle göra ett reportage med Corren om värdefulla odlingslandskap som inte längre ansågs värdefulla när vi gick med i EU. Som naturvårdare på Länsstyrelsens kändes det helt rätt att åka ut till Stortorps marker, som i ett Europaperspektiv hade kvar höga natur- och kulturvärden efter flera generationers skötsel av markerna. Här fanns fortfarande slåttergubben, kattfot och orkidéen S:t Pers Nycklar. Länsstyrelsen föreslog sedan delar av fastigheten att ingå i ett EU-nätverk av värdefull natur. Lars-Åke var tveksam, men efter kartor och tankar fram och åter så sa han OK. De delar som var nyckelbiotoper (skogsbeten) och värdefulla hagar och ängar närmast gården är med i Natura 2000. När stormarna Gudrun och Per slog till med full kraft i skogarna hade vi många träffar i fält Lars-Åke och jag. Barkborreangreppen följde tätt där på. Lars-Åke gjorde beundransvärd hemmavård av sin mor i flera år, och att han orkade denna period med heltidsjobb i skogen för att förhindra nya barkborreangrepp, samtidigt som han vårdade mor och bror Ragnar och lagade mat varje dag är för mig en gåta. Hur orkade han? Familjen var viktigast för Lars-Åke. Och gården. Jag har träffat många lantbrukare genom åren i Östergötland. Få har haft det genuina kunnandet och intresset för naturen på sin gård. Lars-Åke kom ihåg allt, knivskarpt. Det gällde att skriva ner saker, för han kom ihåg allt nästa fotografiskt. Denna kunskapskälla är ju nu tyvärr släckt. När Lars-Åke slutade med djuren och sedan blev pensionär kände vi, med stöd av Natura 2000, att Länsstyrelsen kunde hjälpa till och bevara området med skötsel. Vi har byggt nya staket och Lars-Åke har tålmodigt och ytterst noggrant rivit ner gammal taggtråd från skogen och betena. Vi kom överens om ett arrende av norra delarna och vi hittade en djurägare som var villig att beta områdena. Då livande Lars-Åke upp, djur på gården igen! Någonstans där runt 2014/2015 började vi prata om att eventuellt bilda ett naturreservat på Stortorp, hela eller delar av gården. När Lars-Åkes mamma gick bort och Ragnar hamnade på vårdhem i Boxholm så var det en djupt sorgsen Lars-Åke som tog emot på trappan hemma. Jag minns ett besök hemma i köket, med hembakade chokladbiskvier som var något av hans specialitet, när vi pratade runt om Stortorp, Sverige, världshändelser i stort och smått. Vi skiljdes åt med en kram, med ett sådant livsöde funkar det inte att vara ”stel byråkrat” – då är man medmänniska. Så kom telefonsamtalet från vår arrendator som hade hört att Lars-Åke var död? Jag och min kollega hade träffat Lars-Åke tillsammans med Lantmäteriet för att göra det sista för fastighetsbildningen av reservatet bara några dagar före. Så det kom som en chock. Jag som hade tänkt att i lugn och ro ha med Lars-Åke för resonerade, använda kunskaper om hur han och pappa Ivan före honom hade brukat markerna. Nu får jag gå på det som jag han lära mig och försöka göra och tänka som Lars-Åke. Vila i frid brukar man läsa i tidningar i liknande situationer. Är det någon som jag unnar detta så är det Lars-Åke.