Åh Leif, jag kan inte förstå att du inte finns mer. Du var min enda kusin och vi växte upp i husen bredvid varandra. I barndomen såg jag dig nästan som en bror. Det sägs att du blev mycket glad när jag föddes när du var 10 år. Varje gång du hade köpt en ny Elvisskiva hämtade du mig för att jag skulle lyssna på den. Och tänk när du hade köpt din amerikanare och jag fick åka med!! Oj, så stor jag kände mig! I minnet ser jag dig framför mig som du såg ut en solig sommardag i farmors och farfars trädgård (din mormors och morfars) när du nyligen hade träffat Margret. Ung och glad skyndade du iväg på trädgårdsgången för att möta henne.
Nu tror jag att ni och Smulan är tillsammans igen. Kram från Lena

Till minne