Saknad

Vi saknar er alla tre och tar fram minnen av er, många från Snåret men här från firandet av er 50-åriga bröllopsdag.

Till Farmor från Ella

Farmor, Idag passerade jag havet på vägen hem. Det var nästan helt vindstilla men jag kunde ändå höra vågorna försiktigt rulla in mot kusten. Under flera veckor har dagarna varit så dystra och dimmiga att havet och himlen tycks smälta samman vid horisonten; idag sken emellertid solen och himlen, nu klarblå, kontrasterar starkt mot vattnets betydligt mörkare nyans. På stranden lät en man sin hund springa fritt och längst piren gick två studenter hand i hand. Jag tror att du hade tyckt om St. Andrews. Jag tänkte, såsom jag ofta gör nuförtiden, att jag snart måste ta farväl av denna värld vars bleka stränder, trånga bibliotek, svala föreläsningssalar, och högljudda pubar har genomsyrat min existens under de senaste fyra åren. I sommar tar jag examen och just nu befinner jag mig i något slags gränsland mellan två stadier i livet. Till skillnad från de senaste åren har jag ingen förutbestämd kurs att följa; när sommaren tar vid finns det ingenting som längre binder mig till en specifik plats eller sysselsättning. Kanske är det en kliché men att stå inför en förändring som kommer att slå hål på en tillvaro som känts så given och självklar under flera år har fått mig att begrunda vad som verkligen är viktigt i livet. Ofta tänker jag på Snåret. Likt mina klasskamrater har jag ägnat de senaste månaderna åt att etablera nya mål för mig själv och fundera över min karriär; dock överrumplas dessa reflektioner gång på gång av en längtan bort – till tallskogarna, de faluröda väggarna, de knarriga sängarna, och tystnaden. Kanske är det för att min barndom på Snåret lärde mig att livets triumfer och fröjder inte alltid påträffas i det omvälvande eller ödesdigra, utan i anspråkslösa middagar, ljumma sommarkvällar, skogspromenader, och i känslan av mjukt junigräs under fötterna. Jag vet att du har levt ett långt liv och at tiden på Snåret endast var den del av det. Men det var, och kommer alltid att vara, en betydande del av mitt. Jag vet inte om jag någonsin sagt tack för att jag fick spendera min barndom på Snåret, på en plats där vi kusiner fick vara precis det vi skulle vara – barn. Tack för som somrarna aldrig tycktes ta slut, för Kattnäs, kojorna, jakterna på blåbär och kantareller, midsomrarna, skogarna, pulkabackarna, påskarna, jularna, och de oräkneliga omgångarna av Ruter Sju. Tack för att det nu är något jag kan vända mig till, luta mig mot, i mitt sökande efter det som, när allt kommer omkring, faktiskt är viktigt. Framförallt vill jag dock uttrycka min tacksamhet över din hängivenhet och välvilja, över din omtanke och humor, ditt tålamod, din kärlek, och att du – trots fem barn, tretton barnbarn, och två barnbarnsbarn – alltid mindes allas födelsedagar. Nu är det vår tur att minnas. En av mina vänner började nyligen läsa en bok som handlar om vad som händer efter att människor dör. I berättelsen dröjer sig människor kvar i ett liv efter detta så länge de är ihågkomna på jorden. Om det är så det fungerar i verkligheten kommer du att finnas kvar länge. Under många årtionden kommer du att bevaras genom alla oss vars liv du berörde. Men jag tror även att självaste landet minns; jag tror att marken i backen nedanför tomten på Snåret minns hettan från brasorna du brukade tända och att skogarna minns varsamma händer som tålmodigt sökte bland blåbärsriset. Kanske stannar en del av oss i de utrymmen där vi skrattat, lagat mat, gråtit, bråkat, och älskat. Precis som att jag hoppas att stränderna i St. Andrews kommer att minnas mig, tror jag att de platser där du har levt kommer att minnas dig. Kanske förfaller då gränsen mellan liv och död; kanske existerar vi då för alltid. Vila i frid, älskade farmor.