Pappa. Jag kände en lukt av Greve Hamilton piptobak när jag var ute idag. Var det du? Även fast du egentligen slutat. Jag hör ditt grova pitemål eka i mitt huvud. Jag hör dig tydligt när det är riktigt tyst. Jag såg dig i min ena brors leende härom dagen och när jag stryker genom min dotters hår är det som att jag känner ditt. Det där silkeslena. Fina. Ljusa. Hon har pratat om dig. När jag gråter torkar hon mina tårar, säger att “morfar kommer tillbaka när det blir sommarlov”. Om det bara var så.
 Du var så mycket. Du var en natursjäl, med passion för jakt och fiske. Du var också en konstnär och din skicklighet som knivmakare var inte bara en hobby, utan en konstform där du skapade med precision och kärlek. Den talangen förde dig till en välförtjänt SM-vinst 2016, och visst har jag sagt hur stolt jag var över dig då? Men det är inte bara dessa intressen som definierade dig. Du var min pappa och Veras morfar. Du var Magnus och Tomas pappa och Assars farfar. Du har alltid ställt upp om någon bett om hjälp och du har älskat oss alla barn på ditt vis. Att du lämnade oss så plötsligt och oväntat har lämnat ett tomrum hos mig som inte kan fyllas. Men minnena av dig kommer att leva vidare för alltid.