Pappa

Man är aldrig riktigt beredd. Inte ens när åren hunnit ikapp och man vet att tiden börjar rinna ut. För hur förbereder man sig egentligen på att förlora en av livets största trygghet? Att förlora en förälder är att förlora en del av sig själv. Även om jag är vuxen nu, med ett eget liv och ett eget hem, känns det ofattbart att den som alltid funnits där, nu inte gör det längre. Världen blir tystare, tommare, och man står kvar, lite mer ensam än förut. Vi fick fira Din 90-årsdag, och det är jag tacksam för. Men ändå känns det som att du gick bort för tidigt. För hur lång tid man än får, så räcker den aldrig när det gäller någon man älskar. Du var en fantastisk pappa. Rättvis, omtänksam och alltid närvarande. Behövdes det en liter mjölk, så satte du dig i bilen och åkte. Behövdes det stöd, råd eller bara en trygg röst, så fanns du där. Men du var också bestämd. Du lärde mig att stå på egna ben. Skulle jag bo i hus, ja då skulle jag klara allt som hörde till. Skulle jag ha bil, ja då skulle jag också kunna byta däck. Du ville att jag skulle vara stark, självständig och aldrig beroende av någon annan, det var din kärlek. Nu är du borta, och saknaden är stor. Men mitt i sorgen finns också tacksamhet. Tacksamhet över allt du gav, allt du lärde mig, allt du var. Du lämnar efter dig minnen som aldrig bleknar. Värme som stannar kvar. Spår i mig som alltid kommer att vara dina. Tack pappa. För tryggheten. För kärleken. För livet. Du kommer alltid att finnas kvar hos mig.