Ort
Tidning
Begravningsbyrå
  • Senaste annonserna
  • Gäst på begravning
  • Minnesrum
  • Hitta kyrkan
  • Om familjesidan
  • Kontakt
  • Villkor och användning
  • Senaste annonserna
  • Gäst på begravning
  • Minnesrum
  • Hitta kyrkan
  • Om familjesidan
  • Kontakt
  • Villkor och användning
 
Hem Tänd ett ljus Minnen Minnesgåva Dödsannons Blommor Begravning

Tjänster för dig

Livsarkivet Dokumentbevakning Begravningsförsäkring Villkor och användning
Tillbaka till sökresultatet
Hartmut Kaulbach

Begravning

Begravningsgudstjänsten äger rum i Blidö Kyrka fredag 15 december kl 14:00. 



 

Detta minnesrum är skapat via:

Tillbaka till sökresultatet
Hartmut Kaulbach
1938-11-14
2023-11-20
Dela

Begravning

Begravningsgudstjänsten äger rum i Blidö Kyrka fredag 15 december kl 14:00. 



Till pappa

2023-12-01 Oxhalsö Blidö Hartmut Franz Kaulbach, Blidö, har sex dagar efter sin 85-årsdag för alltid somnat in. Och jag vill skriva i min pappas minne. Så jag bär ner datorn till rummet med kakelugn och sätter mig men blir omedelbart avbruten av ett rop på hjälp från Helmis Vänner. Skutan, Blidös pärla, pappas ögonsten är i fara! Jag släpper allt vad minnesord heter. För jag hör pappas röst. Med auktoritet uppmanar han mig att hjälpa till. ”Schnell!” hade han ropat. Så då gör jag det och när bidragen fullkomligt rasar in tänker jag på att hur roligt det hade varit att få visa honom att Helmi betyder så mycket för bygden och för människorna här. Han hade blivit glad och stolt. Lugnad öppnar jag datorn igen och skriver första ordet. Pappa. Pappa föddes den 14 november 1938 i den tyska staden Merzig vid gränsen mot Luxemburg. Han föddes på tok för tidigt, faktiskt så mycket för tidigt att han inte borde överlevt. Men han överlevde och vid hans dop uttalade prästen den besvärjelse som skulle sätta tonen för hela hans person och liv: ”Hartmut ist Dein Name. Hart und Mutig sollst Du sein”. Och hård och modig fortsatte pappa överleva. Han, hans syster och två bröder, växte upp i Hamburg mitt i brinnande krig och under den fattiga efterkrigstiden. De hade inte mycket men de överlevde. När man betänker allt det där är det förvånande att han var så lång och stor och stark. Och när man betänker att han stammade så svårt att han inte fick fram ett enda ord när läraren höll förhör är det förvånande att hans utåtriktade charm och osvikliga förmåga att uttrycka sig blev hans starkaste resurs. Pappa tog sig igenom skolan, knegade i kolgruvan med sin bror, skaffade sig en ingenjörsexamen och levde nästan ett halvt liv i Tyskland innan han träffade min mamma och följde efter henne till Sverige i mitten av sjuttiotalet. Pappa blev aldrig svensk. När integrationsdebatten fyller media med åsikter tänker jag alltid på min pappa. Han som var alltigenom integrerad i det svenska samhället och inte det minsta svensk. Som kom till Sverige nästan 40 år gammal, knackade på grannarnas dörrar, blev kompis, tog påhugg där de erbjöds, lärde sig sjunga svenska snapsvisor och äta surströmming. Aldrig aspirerade på svenskt medborgarskap men älskade Sverige- öarna, skogarna och fjällen. Som knöt lika djupa vänskapsband med de landsmän han hittade här som sina svenska grannar och kollegor. Som firade midsommar och Oktoberfest med samma uppriktiga entusiasm. Köpte en träsnipa, lärde sig hitta i skärgården och blanda ”roslagssmörja”. Som drack öl ur ett ihåligt horn och obekymrat lät sin svenska tioåriga dotter gå ut bland folk i Lederhosen och knästrumpor. Som aldrig vande sig av med sin tyska satsmelodi men kunde uttrycka allt han kände på svenska. Pappa hade ingen respekt för den svenska integriteten. Han knackade på dörrar och hjärtan och ingen kunde stå emot honom! Mina föräldrar kom till Blidö när de var närmare 60 helt utan anknytning till ön. Men pappa tog mamma i handen och knackade på hos Elisabeth och Göte och Gösta och Kerstin och så var det med det. De engagerade sig i föreningar, öppnade färghandel och lockade hit sina vänner som engagerade sig i bygden tillsammans med dem. Och när nya grannar flyttade in knackade de på där också och öppnade vägen för dem. Min pappa och mamma fick nästan femtio år tillsammans. Och inte var det lätt för de var så olika. Men de hade den där otroliga förmågan att skapa relationer, generositeten och lojaliteten mot alla som behövde dem gemensamt. De dansade tillsammans och var ute i naturen, åkte skidor, plockade svamp, campade. Eller alltså mamma var i naturen. Medan hon kvick och smidig rörde sig bland träd och mossor, ljudlöst gled fram på långfärdsskridskor, kontrollerat och snyggt skidade nerför branta pister brakade pappa fram som en vild orkan. Låg ett träd över stigen klättrade han ograciöst över, fastnade säkert i en gren och landade med näsan först i mossan. Var slalombacken för brant struntade han, iklädd neonpannband, i att svänga och fällde med snön yrande omkring sig var ”medskidare” som råkade i hans väg. Var sjön för krabb styrde han upp fören mot vågorna och ropade till sitt sjöblöta sällskap att: Ja, ja alles gut! Jo, pappa var allt en klumpeduns. Utom på dansgolvet. Där var han tyngdlös. En panter! Mjuk och musikalisk förde han min mamma med finess och elegans. I perfekt symbios med musiken fick han henne att lysa och de var ett. Dessutom var han stilig! Och en fena på att stoppa strumpor och att med pytteliten pensel måla detaljrika landskap och harar och mönster på små ägg. Han sjöng med en stark och klar stämma som svävade över (eller dränkte) alla andras och kunde reparera precis vad som helst med ett bra klister. Han hamnade just i klistret lite jämt och ständigt så där men han tog sig alltid fram. Reste sig ur askan, lärde sig absolut ingenting och gjorde omedelbart om samma misstag en gång till. Men han var god och hederlig. En sträng men rolig och närvarande pappa som satt med mig i timmar och tittade på barnprogram, som tog med mig till simhallen eller på tur med längdskidor varje söndag och som inte tvingade mig att städa undan när jag förvandlat vardagsrummet till ett fort av filtar och otaliga nallar. En pappa som följde med till skolan, kämpade med läxor och läste bok varje kväll. Han hade regler och var noga med respekt och disciplin. Det var inte aktuellt att tjafsa emot eller inte komma hem i tid på kvällen. Men jag kunde säga allt till pappa. I hela sitt liv överlevde pappa varje motgång. Hård och modig överlevde han när han, i höstkallt Östersjövatten, försökte simma iland med sin grundstötta båt (även innehållande ett stycke storebror en storlek större än han själv) på släp. Han överlevde när han 80 år gammal störtade nerför hela den långa vackra trappan i sitt och mammas hus, ett hjärtstillestånd och den gången han sjönk ner till halsen i ett träsk ute till skogs när han som vanligt djupt koncentrerad vandrat iväg på jakt efter den bästa svampen. Han överlevde att bli översprungen av en yster unghingst utsläppt på bete och när hans mjälte brast på tyska Autobahn där han helt ensam i bilen var på väg hem till mig och mamma. När han försökte rädda fotografier och släktklenoder ur den ursinniga brand som totalförstörde mina föräldrars första hem här på Blidö. Pappa överlevde för att han var hård och modig, stark och vital. Och för att hans vänner kom till hans undsättning så som han alltid kom till deras. Hård och modig gav han den sjukdom som till sist tog hans liv en redig match! Sjukdomen och smärtan tog ifrån honom hans verbala superkraft och orken att vara med gänget. Men inte ens när den tagit hans sista krafter, när kroppen till slut obönhörligen svek honom var han liten. Han var lång och stor, stark och vital och gladlynt ända till slutet. Med imponerande biceps, bred rygg, stora varma händer, rosiga kinder, en rak och stolt näsa och de släkttypiska mandelformade ögonen han fått av sin mamma. I september badade han och jag i Södersundet flera dagar i veckan. Han orkade knappt gå ut till bryggan men att simma och klättra upp för badstegen orkade han. Den dagen, i augusti, när vi skulle på segeltur med Helmi låg han med dropp två timmar före avfärd. Och två dagar innan han försjönk i den sömn som till slut sömlöst och utan åthävor ledde honom över livets gräns kämpade han sig ur feberdimman och firade 85-årskalas med Helmimössan på och vännerna hos sig. Pappas liv var ett äventyr. När han inte längre kunde ge sig ut på äventyr äventyrade han vidare i sitt hjärta. Han försjönk i naturfilmer och böcker och när han sov drömde han att han var på ett skepp som stävade fram genom öppet hav på väg mot okänt mål. Nu äventyrar pappa i nästa liv. Dansar med mamma, matar mina hundar med kanelbullar och spelar kort med farmor och onkel Jim. Pappa sörjs av mig, sina barnbarn Lisa och Eva, katten Vera som letar efter honom här hemma, Rickard och Niclas, syskon, syskonbarn, släkt och många många vänner. När beskedet om hans bortgång nådde omvärlden hörde många av sig till mig för att förmedla sin relation med och bild av honom: Världens mysigaste odåga. En kämpe av renaste vatten. En samlande kraft. En hörnsten.

2023-12-08

Lotti

2023-12-08

Hartmut Franz Kaulbach, Blidö, ist sechs Tage nach seinem 85. Geburtstag für immer eingeschlafen.

01.12.2023 Oxhalsö Blidö Und ich möchte etwas in seine Erinnerung schreiben. Also trage ich meinen Laptop in das Zimmer mit Kachelofen hinunter und setze mich, werde aber sofort von einem Hilferuf von den Verein „Helmis Freunden“ unterbrochen. Das Boot, Blidös Juwel, Vatis Augapfel, ist in Gefahr! Ich lasse alle Gedanken an Erinnerungsworte fallen. Denn ich höre Vatis Stimme. Mit Autorität fordert er mich auf zu helfen. "Schnell!", hätte er gerufen. Also tue ich es, und als die Beiträge in Mengen eingehen, denke ich, wie viel Freude es ihn bereitet hätte wenn ich ihn hätte zeigen können wie viel Helmi für die Gemeinde und die Menschen hier bedeutet. Er wäre glücklich und stolz geworden. Beruhigt öffne ich den Laptop wieder und schreibe das erste Wort. Vati. Vati wurde am 14. November 1938 in den deutschen Ort Merzig an der Grenze zu Luxemburg geboren. Er wurde viel zu früh geboren, tatsächlich so früh, dass er nicht hätte überleben sollen. Aber er überlebte, und bei seiner Taufe sprach der Priester den Zauber aus, der den Ton für seine Persönlichkeit und sein Leben setzen sollte: "Hartmut ist dein Name. Hart und mutig sollst du sein." Und hart und mutig überlebte Vati weiter. Er, seine Schwester und die beiden Brüdern wuchsen in Hamburg mitten des tobenden Krieges und die arme Nachkriegszeit auf. Sie hatten nicht viel, aber sie haben überlebt. Wenn man das alles bedenkt, ist es erstaunlich, dass er so groß und stark war. Und wenn man bedenkt, dass er so stark gestottert hat, dass er kein einziges Wort herausbrachte, als der Lehrer Fragen stellte, ist es erstaunlich, dass sein ausgeprägter Charme und seine unfehlbare Fähigkeit, sich auszudrücken, seine stärkste Ressource wurden. Vati schaffte es durch die Schule, arbeitete mit seinem Bruder in der Kohlemine, machte seinen Ingenieurabschluss und lebte fast die Hälfte seines Lebens in Deutschland, bevor er meine Mutter traf und ihr Mitte der siebziger Jahre nach Schweden gefolgt hat. Vati wurde niemals Schwede. Wenn die Integrationsdebatte die Medien mit Meinungen füllt, denke ich immer an meinen Vater. Er war vollständig integriert in schwedische Kultur und überhaupt kein Schwede. Als er fast 40 Jahre alt nach Schweden kam, klopfte er an die Türen der Nachbarn, hat Freunde gemacht, hat sich wie immer möglich versorgt, gelernt schwedische Trinklieder zu singen und Surströmming zu essen. Er strebte niemals die schwedische Staatsbürgerschaft an, aber er hat Schweden geliebt– die Inseln, die Wälder und die Berge. Er knüpfte genauso tiefe Freundschaften mit den Landsleuten, die er hier fand, wie mit seinen schwedischen Nachbarn und Kollegen. Er feierte Midsommar und Oktoberfest mit der gleichen aufrichtigen Begeisterung. Er kaufte sich ein Holzboot, lernte die Schären zu navigieren und "Roslagssmörja" zu mischen. Er trank Bier aus einem Horn und ließ ohne weitere Gedanken seine zehnjährige schwedische Tochter in Lederhosen und Kniestrümpfen unter Leute gehen. Obwohl er nie den schwedischen Satzmelodien entsagte, konnte er alles, was er fühlte, in Schwedisch ausdrücken. Vati hatte keinen Respekt für die schwedische Integrität. Er klopfte an Türen und Herzen, und niemand konnte ihm widerstehen! Meine Eltern kamen nach Blidö, als sie fast 60 waren, völlig ohne Bindung zur Insel. Aber Vati nahm Mammas Hand und klopfte bei Elisabeth und Göte und Gösta und Kerstin an, und das war's. Sie engagierten sich in Vereinen, habe Farbenhandel eröffneten und lockten ihre Freunde hierher, die sich gemeinsam mit ihnen für die Gemeinde engagierten. Und als neue Nachbarn einzogen, klopften sie auch dort an und ebneten ihnen den Weg. Vati und Mamma hatten fast fünfzig Jahre zusammen. Und es war nicht einfach, denn sie waren so unterschiedlich. Aber sie hatten diese unglaubliche Fähigkeit, Beziehungen aufzubauen, die Großzügigkeit und die Loyalität gegenüber allen die sie brauchten, gemeinsam. Sie tanzten zusammen und waren in der Natur unterwegs, sind Skigefahren, haben Pilze gesammelt, gecampt. Oder lass uns mal sagen, Mamma war in der Natur unterwegs. Während sie geschickt und agil zwischen Bäumen und Moosen flitzte, lautlos auf Langstrecken-Schlittschuhen glitt, kontrolliert und elegant steilen Pisten hinunterfuhr, brach Vati wie ein wilder Sturm los. Wenn ein Baum auf dem Weg lag, kletterte er unbeholfen darüber, blieb sicher in einem Ast hängen und landete mit der Nase zuerst im Moos. Wenn die Skipiste zu steil war, hat er das drehen einfach weggelassen, sich auf die Skiie gestellt und mit den Schnee um sich herumwirbelnd, neonfarbene Stirnband tragend mit jeder "Mitskifahrern", die seinen Weg kreuzten kollidiert. Wenn der See zu wild war, steuerte er den Bug in die Wellen und rief seinem seegewässerten Begleiter zu: Ja, ja, alles gut! Ja, Vati war wirklich tollpatschig. Außer auf der Tanzfläche. Da war er schwerelos. Ein Panther! Geschmeidig und musikalisch führte er meine Mutter mit Grace und Eleganz. Im perfekten Einklang mit der Musik brachte er sie zum Strahlen, und die beiden waren mit einander eins. Außerdem war er gutaussehend! Und ein Meister im Stopfen von Socken und er konnte mit einem winzigen Pinsel detailreichen Landschaften, Hasen und Mustern auf kleinen Eiern malen. Er sang mit einer starken und klaren Stimme, die über alle anderen schwebte (oder ertränkte), und da gab es nichts was er mit Klebstoff nicht reparieren konnte. Er geriet oft in Schwierigkeiten, aber er kam irgendwie immer weiter. Er stand aus der Asche auf, lernte überhaupt nichts und machte sofort wieder denselben Fehler. Aber er war ein guter und ehrlicher Mensch. Ein strenger, aber fröhlicher und präsenter Vater, der stundenlang mit mir Kindersendungen anschaute, der mich jeden Sonntag mit ins Schwimmbad oder auf Skitour nahm und der mich niemals zwang, aufzuräumen, wenn ich das Wohnzimmer in eine Festung aus Decken und unzähligen Teddybären verwandelte. Ein Vater, der mich zur Schule begleitete, mit Hausaufgaben kämpfte und jeden Abend ein Kapitel las. Er hatte Regeln und legte Wert auf Respekt und Disziplin. Es war undenkbar, ihm zu widersprechen oder abends nicht rechtzeitig nach Hause zu kommen. Aber ich konnte ihm alles sagen. Mein Vater überlebte in seinem Leben jede Herausforderung. Hart und mutig überlebte er, als er im kalten Herbstwasser der Ostsee versuchte, mit seinem auf Grund gelaufenen Boot (inklusive ein Bruder größer als er selbst) ans Ufer zu schwimmen. Er überlebte, als er 80 Jahre alt die lange Treppe in seinem und Mammas Haus hinunterstürzte, einen Herzstillstand erlitt, und als er bis zum Hals in einem Sumpf mitten im Wald versank, als er wie immer tief konzentriert auf der Suche nach dem besten Pilz unterwegs war. Er überlebte es, von einem aufgedrehten Jungspund übersprungen zu werden, und als seine Milz auf der deutschen Autobahn platzte, als er alleine im Auto auf dem Weg zu uns nach Hause war. Als er versuchte, Fotos und Familienerbstücke aus dem wütenden Brand zu retten, der das erste Zuhause meiner Eltern hier auf Blidö total zerstörte. Vati überlebte, weil er hart und mutig, stark und vital war. Und weil seine Freunde ihm immer zu Hilfe eilten, so wie er immer ihnen zu Hilfe eilte. Hart und mutig lieferte er sich einen ernsthaften Kampf mit der Krankheit, die schließlich sein Leben nahm! Die Krankheit und die Schmerzen nahmen ihm seine verbale Superkraft und die Energie, mit der Gruppe mitzuhalten weg. Aber selbst als sie seine letzten Kräfte raubten, als sein Körper ihn schließlich unerbittlich im Stich ließ, war er nicht klein. Er war groß und stark, vital und fröhlich bis zum Ende. Mit beeindruckenden Bizeps, breitem Rücken, großen warmen Händen, rosigen Wangen, einer geraden und stolzen Nase und den mandelförmigen Augen, die er von seiner Mutter geerbt hatte. Im September badeten er und ich mehrmals pro Woche im See. Er konnte kaum zum Steg gehen, aber er konnte schwimmen und die Badeleiter hochklettern. An dem Tag im August, als wir einen Segelausflug mit Helmi machen wollten, lag er zwei Stunden vor der Abfahrt an einem Tropf. Und zwei Tage bevor er in den Schlaf versank, der ihn schließlich ohne Zwischenfälle über die Grenze des Lebens führte, kämpfte er sich aus dem Fiebernebel heraus und feierte seinen 85. Geburtstag mit der Helmimütze auf dem Kopf und seinen Freunden um sich herum. Vatis Leben war ein Abenteuer. Als er nicht mehr auf Abenteuer gehen konnte, abenteuerte er im Herzen weiter. Er versank in Naturfilmen und Büchern, und wenn er schlief, träumte er, dass er auf einem Schiff war, das durch offene Meere auf dem Weg zu einem unbekannten Ziel segelte. Jetzt abenteuert er im nächsten Leben. Sicherlich tanzt er mit Mamma, füttert meine Hunde mit Zimtschnecken und spielt mit Mutti und Onkel Jim Karten. Vati wird von mir, seinen Enkelkindern, der Katze Vera, die hier zu Hause nach ihm sucht, Rickard und Niclas, Geschwistern, Neffen, Verwandten und vielen vielen Freunden betrauert. Als die Nachricht von seinem Tod die Welt erreichte, meldeten sich viele bei mir, um ihre Beziehung zu ihm und ihr Bild von ihm zu vermitteln: Der gemütlichste Strolch der Welt. Ein Kämpfer reinsten Wassers. Eine vereinende Kraft. Ein Eckpfeiler.

2023-12-08

Lotti

2023-12-08

Hartmut Franz Kaulbach, Blidö, has passed away six days after his 85th birthday.

December 1, 2023, Oxhalsö Blidö And I want to write in my father’s, memory. So, I carry my laptop down to the room with the tiled stove and sit down, but am immediately interrupted by a cry for help from Helmi's friends. The boat, Blidö's gem, Vati's pride, is in danger! I let go of all thoughts of memorial words. Because I can hear his voice. With authority, he urges me to help. "Schnell!" he would have shouted. So I do it, and as contributions start rolling in, I think about how lovely it would have been to be able to show him how much Helmi means to this community and the people here. It would have made him happy and proud. Calmed, I open the laptop again and write the first word. Vati. Vati was born on November 14, 1938, in the German town of Merzig near the border to Luxembourg. He was born much too early, so early, in fact, that he shouldn't have survived. But he did survive, and at his baptism, the priest pronounced the incantation that would set the tone for his personality and entire life: ”Hartmut ist Dein Name. Hart und Mutig sollst Du sein”. And hard and brave, Vati continued to survive. He, his sister and two brothers grew up in Hamburg in the midst of burning war and the poor and vast period that came in its wake. They didn't have much, but they survived. Considering all this, it's astonishing that he was so tall, big, and strong. And considering that he stuttered so severely that he couldn't get a single word out when the teacher questioned him, it's surprising that his outgoing charm and unwavering ability to express himself became his strongest asset. Vati made it through school, worked in the coal mine with his brother, earned his engineering degree, and lived almost half his life in Germany before he met my mother and followed her to Sweden in the mid-seventies. Vati never became a Swede. When the integration debate fills media with opinions, I always think of my father who was completely integrated into Swedish society and not in the least bit a Swede. When he came to Sweden almost 40 years old, he knocked on neighbours’ doors, made friends, took jobs where he could find them, learned to sing Swedish drinking songs, and eat surströmming. He never aspired to Swedish citizenship, but he loved Sweden - the islands, forests, and mountains. He formed friendships as deep with the compatriots he found here as with his Swedish neighbors and colleagues. He celebrated Midsommar and Oktoberfest with equal enthusiasm. He bought a boat, learned to navigate the archipelago, and make "Roslagssmörja." He drank beer from a hollowed horn and without a second thought let his ten-year-old Swedish daughter out in public dressed in Lederhosen and knee socks. Although he never gave up his German intonation, he could express all his feelings in Swedish. Vati had no respect for Swedish integrity. He knocked on doors and hearts, and no one could resist him! My parents came to Blidö when they were almost 60, not knowing a soul. But Vati took Mamma's hand and knocked on Elisabeth and Göte's and Gösta and Kerstin's doors, and that was that. They got involved in local projects, opened a paint shop, and attracted their friends here who engaged in the community together with them. And when new neighbours moved in, they knocked in their doors too, invited them in and paved the way for them. My parents had nearly fifty years together. And it wasn't easy because they were so different. But they had this incredible ability to build relationships, generosity, and loyalty to all who needed them, in common. They danced together and were out in nature, skiing, picking mushrooms, camping. Or rather, Mamma was in nature. While she moved among trees and mosses with agile ease, silently glided skated along on the frozen sea, controlled and elegantly skied down steep slopes, Vati stormed through nature like a wild hurricane. If a tree blocked the path, he clumsily climbed over it, surely got stuck on a branch, and landed face-first in the moss. If the ski slope was too steep, he just skipped the turning bit, tumbled down the hill, neon headband wearing, with snow swirling around him colliding into any poor fellow skiers unfortunate enough to be in the way. If the sea was too high, he simply steered the bow into the waves and shouted to his seawater-soaked passengers: Ja, ja alles gut! Yes, Vati was clumsy indead. Except on the dance floor. He was weightless there. A panther! Smoothly he led my mother with grace and elegance. In perfect harmony with the music, he made her shine, and they were one. Moreover, he was very handsome! And a master at darning socks and at, with a teeny tiny brush, paint detailed landscapes, hares, and patterns on small eggs. He sang with a strong and clear voice that floated above (or drowned out) everyone else's, and there was nothing he couldn´t repair with glue. He often got into sticky situations, but he always somehow got through. He rose from the ashes, learned absolutely nothing, and immediately made the same mistake again. But he was good and honest. A strict but fun and present father who sat with me for hours watching children's programs, took me to the swimming pool, or skiing every Sunday and who never made me clean up when I turned the living room into a fortress of blankets and countless teddy bears. A father who went to school with me, struggled with homework, and read a chapter every night. There were rules and he demanded respect and discipline. It was unthinkable to contradict him or disregard curfews. But I could tell him anything. Throughout his life, my father survived every challenge. Hard and brave, he survived when, in the cold autumn waters of the Baltic Sea, he tried to swim ashore with his boat run aground (including a brother one size larger than himself) in tow. He survived when at 80 years old, he tumbled down the long staircase in his and Mamma's house, a cardiac arrest, and the time he sank up to his neck in a swamp in the middle of the forest when, as always, deeply focused, he searched for the best mushrooms. He survived being jumped over by an over-enthusiastic colt let out to pasture and when his spleen burst on the German Autobahn, driving alone in the car on the way home to us. When he tried to rescue photos and family heirlooms from the furious fire that completely destroyed my parents' first home here on Blidö. Vati survived because he was hard and brave, strong and vital. And because his friends always came to his aid, like he always came to theirs. Hard and brave, he battled the disease that eventually took his life! The disease and the chronic pain took away his verbal superpower and the energy to keep up with the group. But even when it robbed him of his very last strength, when his body finally mercilessly failed him, he was not small. He was tall and big, strong and vital, and cheerful until the end. With impressive biceps, broad back, large warm hands, rosy cheeks, a straight and proud nose, and the almond-shaped eyes he inherited from his mother. In September, he and I went swimming in the sea several times a week. He could barely make it out to the jetty, but he could swim and climb up the ladder. On the day in August when we were going on a sailing trip with Helmi, he lay two hours before departure on a drip. And two days before he fell into the deep sleep, which eventually seamlessly and without incident led him across life's border, he fought his way out of fever and celebrated his 85th birthday with the Helmi cap on and his friends surrounding him. Vati's life was an adventure. When he could no longer go on adventures, he continued to adventure in his heart. He immersed himself in nature films and books, and when he slept, he dreamed that he was on a ship sailing through open seas on the way to an unknown destination. Now Vati adventures in the next life. Dancing with Mamma, feeding my dogs cinnamon buns, and playing cards with Mutti and Onkel Jim. Vati is mourned by me, his grandchildren, the cat Vera who still searches for him here at home, Rickard and Niclas, siblings, nieces and nephews, relatives, and many, many friends. When news of his passing reached the community, many reached out to me to convey their relationship with him and their image of him: The world’s friendliest rascal. A fighter of pure water. A unifying force. A cornerstone.

2023-12-08

Lotti

2023-12-08

Är du säker?

Tack för att du besöker familjesidan.se.

Du använder webbläsaren Internet Explorer som Microsoft nyligen tillkännagav att den går i pension den 15 juni 2022 för vissa versioner av Windows 10.

Familjesidan.se fungerar inte i alla versioner av Internet Explorer och vi rekommenderar dig att byta webbläsare eller ladda ner Microsofts nya webbläsare Edge >>