En mans historia

Ett samtal på mobiltelefonen. Klockan är 07:30 det är torsdag 14 december. Jag står vid mitt skrivbord och jobbar när ett nummer jag känner igen visas i displayen. Ett nummer som ringt så många gånger förut, men inte ofta så här tidigt. Det är Hemtjänsten i Borrby hör jag en kvinna som heter Camilla säga ”Din pappa har tryckt på larm- knappen under sena morgonen och nu när jag kommer hit så hittar din pappa medvetslös i hans sovrum och jag får ingen kontakt med honom” Ambulans tillkallas och han körs in, för sista gången till ett ställe han ogillade väldigt mycket, men som ändå på något sätt den plats där han finner ro. Pappa återfår aldrig medvetandet och somnar in på Ystads Lasarett 14 december ca 13:30. För mig är det skönt att veta att hans fängelse sedan drygt 2 år nu äntligen är över. Den eviga smärtan som följeslagare samtidigt som hans ben och armar sakta slutat fungera. Sömnen som aldrig riktigt infinner sig, som aldrig riktigt håller i mer än 1-3 timmar i taget. 79 år, 7 månader och 21 dagar sedan. Våren 1944 var präglat av 2a världskriget med 23 april blev en helt annan prioritet för Ethel och Stig Sevborn. De fick sin 1 födde son, som de kom att döpa till Sten Erik Johan. Din barndom kom att vara, vad jag har fått höra, en glad och kärleksfull uppväxt. En uppväxt tillsammans med en yngre bror, Lasse, och 2 väldigt kärleksfulla föräldrar. Mamma Ethel som var hemma med er under er uppväxt för att sedan börja jobba på Sparbanken i Mörbylånga. En mamma som hade humor och som gillade alla ”pranks” som vi barnbarn utsatte henne för. Till och med när hon fick en flagga från Socialdemokraternas ungdomsförbund i ”present” skrattade hon hjärtligt, även om det säkert brann en eld av irritation inom henne. Enda gången jag sett farmor riktigt arg var när hon hittade en serietidning, som jag och kusin Peter köpt med nakna bröst och annat. Då blev hon ursinnig och hoppade och frustade, som en seriefigur, på trappen till huset på Bruksgatan.. Sånt skit vill hon aldrig mer se i sitt hus!! Pappa Stig var frisör till yrket och en lite allvarsam man, men som hade en humor som mig.. Lite retsam, lite spjuveraktig. Tyvärr gjorde sjukdomar att han aldrig riktigt kunde vara med oss barnbarn. Du växte upp i mamma Ethels barndomshem intill Sockerbruket i Mörbylånga. Sockerbruket har varit en stor del av Ethels familj då hennes pappa och bror jobbade på bruket, om jag inte minns fel som någon form av förmän. Vad jag har hört från din bror och dina barndomskompisar så var du en busig men snäll kille. En gång så var du och Lasse och en kompis vid namn Ulf ute vid bäcken strax utanför huset. Bäcken var överfull av vatten och av någon anledning så ramlade Ulf i och blev liggandes i bäcken. Enligt Ulf så hoppade du i efter och hjälpte honom upp på torra land igen. Din skoltid genomfördes i Köpingskolan nere i Mörbylånga by. Vad jag förstår så var du en flitig, men livlig unge, inte så konstigt när man senare i livet kom fram till att du har restless legs, rastlösa ben, ”fönster tittar sjukan” eller vad man valde att kalla den. Ständig rörelse på fötter och ben. Svårt att hitta lugn i kroppen. Men du fick ganska bra betyg, i alla fall om man jämför med mig😊 Det var på denna skola som du hade en lärare som tyckte att det var viktigt att lära sig tyska, vilket du fick god användning av senare i livet. Helsingborg blev staden där skolarbetet fortsatte, vilket var tur för mig och min bror.. För det var i Helsingborg, om jag minns rätt, som du träffade kvinnan som skulle bli din fru och vår mamma. Senare kom villa på Rorsmannsvägen 12 i Trelleborg. Barn men det blev ingen hund. Tror inte det blev kombibil heller, så den delen av ”Svensson livet” slapp du😊 Men en liten Fiat har jag för mig att ni hade. Har ett svagt minne av att det fanns en vinröd BMW 2.8 men kan vara att jag skarvar lite om BMWn.. Dock vet jag med säkerhet att BMW ”is the shit” för dig. Det är den bil man ska ha! Och du såg till att skaffa dig ett antal olika varianter. Du har alltid haft en stor drivkraft för det du har kallat jobb. Det har, om man ska vara ärlig, alltid kommit i fösta hand. Men det är ett val du gjort och förmodligen försakat saker på vägen. Efter några år så separerade du och mamma och vi hamnade i Täby och lite senare i Brottby. Medan du hamnade i Malmö respektive Göteborg. Längre fram kom även du att flytta till Stockholm med jobb på medicinföretaget Böhringer Ingelheim, där du åter fick nytta av att du haft en lärare som tjatat på om tyskan. För jobbet i Skärholmen ledde till ett jobb på huvudkontoret på Böhringer, nämligen i Ingelheim. En ”stad” längs Rhen 8 mil väster om Frankfurt. När du fick denna möjlighet att jobba i Tyskland tog du den med hull och hår. Du blev nästan mer tysk än tyskarna du jobbade med. Och jobbet blev och var verkligen ditt liv. I Tyskland fick du också möjlighet att köpa den bil som länge varit en dröm för dig, nämligen din BMW 850 CSI. Inte ens ägarna av Böhringer hade den typ av bil, de körde ”bara” runt med BMW 635 eller 750.. Något som roade dig😊 Utanför jobbet hittade du någon form av utmaning i att jogga och springa diverse lopp. Du har aldrig varit en lagspelare utan mer av en individualist. Utmaningen kom när du skulle ta dig runt olika banor i kullarna runt Ingelheim och Bingen. Natursköna områden i och kring vingårdar och längs floderna Rhen och Mosel. Ditt sista lopp blev ingen hit, och ska man vara ärlig så skulle du nog aldrig ha sprungit Broloppet 2000. Under våren hade du gjort en meniskoperation och drygt 4 veckor senare sprang du 21km, vilket visade sig förstöra knät helt. Då hittade du i och för sig cyklingen. Och den typ av motion som du hängav dig till istället. Upp och ner längs Rhen och Mosel floden. Genom pittoreska byar vid sluttningarna, genom vingårdar och uppför bergen. Början till slutet av din cykling blev Cykel Vasan 2009, som tog oss genom vasaloppsspåret fram till målet i Mora, genom portalen ”I fädernas spår för framtids segrar”. Tyvärr körde du omkull och skadade samma knä som du opererat. Knät var stor som en handboll när du rullade över mållinjen. Kanske inte ditt bästa beslut att fullfölja loppet, men som du sa då.. Kan ju inte missa chansen att slutföra loppet genom portalen som man längtat efter. När du inte sprang eller cyklade verkar du hittat meningen med livet trots allt. Det var då du fick diagnos att du hade restless leggs. Det fanns en organisation i Tyskland som kallas ERLS där du fann en plats och blev en respekterad och efterfrågad föreläsare samt en rådgivare till folk som har samma problem som du själv har och haft. En rådgivare i princip fram till din sista dag. Och jag vet att du fortfarande är efterfrågade eftersom jag har din telefon liggandes i mitt kök. Ditt engagemang för ERLS och RLS förbundet i Sverige har tagit dig till både Asien, USA, Kanade och framför allt i Europa som föreläsare och förespråkare för att hjälpa folk med samma symtom. För att söka lindring av sjukdomen. Du har skrivit 4-5 böcker i ämnet tillsammans med Jan Ulfberg som är professor i neurologi. Du har varit med i olika slags tidningsartiklar i ämnet och varit ansiktet utåt för förbundet här i Sverige. Trots att vi inte alltid haft en bra kontakt så vet jag att du var väldigt stolt över mig och min bror. Du har försökt på dina sätt att visa det. Du har kört ner oss till farmor och farfar på Öland. Vistelserna hos farmor och farfar är något som både jag och Björn uppskattade väldigt mycket. När jag dessutom fick världens bästa son, Daniel. Så vet jag, efter alla samtal i fåtöljen framför tv:n i Östra Hoby, att du uppskattade Daniel väldigt mycket. Du har alltid varit lite bekymrad över vad det skulle bli av Daniel. Han hade så mycket spring i benen.. Undrar var det kan komma från😊 Du har alltid velat Daniels bästa även om du kanske inte funnits där fysiskt när han växte upp. Du har i alla fall försökt att ta igen lite av den missade tiden när du gjorde allt du kunde för att hjälpa honom med bilkörkortet. Ni satt otaliga timmar, dagar och veckor i Lasses bil med dubbelkommando. Undrar om det finns någon gata eller väg mellan Malmö och Östra Hoby som ni inte har åkt på? Daniel skulle till slut få sitt körkort. Det är svårt att ta in att en person som man pratat med på kvällen inte finns morgon därpå. Utan nästa gång man ses så ligger du på sängen med lakan uppdraget en bit upp på magen med en ros i din hand. Det är fortfarande du men ändå inte. Ett fridfullt slut på några kämpiga sista år! Tack för att vi fick möjligheten att lära känna varandra de sista åren! Hoppas att du slipper dina krämpor och smärta där du nu är. Ta hand om de nära och kära som finns där så ses vi på andra sidan. Men den här gången får du vänta, som jag gjort när vi sprungit och cyklat😉