Elsa var en del av min gymnasietid.
Lars och jag definierade nog begreppet ”Ler och Långhalm”. Vi hängde ihop i stort sett varje dag under våra år i gymnasiet.
Det innebar också många måltider och fikastunder i köket på Pålsjögatan, med prat och diskussion med Elsa.
Det är nu med sorg jag konstaterar att en del av livet nu blir en aning mindre.
Samtidigt är det ju en viss tröst att man hunnit bli vuxen innan ens föräldrar går bort, eller hur, Lars, Susanne och Jonas?
Varma hälsningar
Mikael Järlestedt
Till minne