EN FANTASTISK LÄRARE!

Här är några av mina minnen av en fantastisk lärare som jag hade förmånen att bli undervisad av under högstadietiden. Ulla-Carina eller "fröken" som vi kallade henne vid tilltal eller "Sellergren" när vi talade om henne sinsemellan, hade jag i ämnena biologi och kemi. Det var när jag gick i Kumla skola i Trollbäcken, Tyresö under åren 1967 till 1970. Ulla-Carina var en mycket bra lärare som med sitt engagemang och kunnighet kunde få eleverna i en halvstökig klass som vår att vara tysta, titta och lyssna intresserat när hon berättade och förevisade experiment från katedern. Vi blev också livligt aktiverade i de laborationer som vi gjorde under hennes handledning. Samtidigt var hon också en stor inspiratör för de av oss i klassen som var intresserade av djur och natur och lyckades också väcka ett nytt intresse hos många andra. När hon hörde att vi var några elever som gärna begav oss ut i skog och mark för att spana på djur och fåglar bjöd hon en kväll in några fältbiologer från Stockholm till skolan. De berättade och visade bilder för oss om verksamheten i deras förening. Även om Fältbiologerna hade bildats som en ungdomsavdelning till Svenska Naturskyddsföreningen var den då något så unikt som en förening som helt och hållet styrdes av ungdomar utan att några vuxna blandade sig i. Det passade oss bra så efter mötet med våra unga förebilder var vi några vänner i Trollbäcken som raskt bildade Tyresö Fältbiologer. Tack vare Ulla-Carina fick vi använda biologisalen för våra inomhusaktiviteter som oftast var bild- eller filmvisning där det serverades te och bullar. När Ulla-Carina såg till att det kom in några levande djur i lokalerna som vi kunde studera och sköta om så ökade medlemsantalet snabbt, bl a för att några flickor intresserade sig för tamdjuren, särskilt de söta kaninerna. Det djur som jag minns bäst var en vacker boaorm av arten Boa Constrictor som döptes till Boman. Vid ett tillfälle rymde Boman ur sitt terrarium och var sedan spårlöst försvunnen några veckor till dess han återfanns bakom ett element av en skräckslagen städerska. Jag minns också när Ulla-Carina visade oss hur man kunde hypnotisera de hönor som inhystes i biologisalen så att de blev helt paralyserade. Hon hade också den stora vänligheten att ordna så att vi på en av klubbens exkursioner kunde åka ut och övernatta på hennes lantställe på ön Mefjärd, vilket för några av oss var den första riktiga upplevelsen av naturen i Stockholms skärgård. På den tiden fanns det fortfarande gott om sjöfågel som ejder, svärta och tobisgrissla i denna skärgård vilket för en del av oss var helt nya bekantskaper. Förutom att Ulla-Carina var en skicklig pedagog som kunde förklara hur fiffigt naturen fungerade så var hon också en pionjär när det gällde att upplysa om hoten mot denna natur och mot oss människor, i form av miljöförstöring. Vi fick lära oss om växthuseffekten som orsakades av ökade koldioxidutsläpp och vilka konsekvenser den kunde få med ökad uppvärmning och klimatpåverkan som följd. Det är ju ett samband som man har tänkt på många gånger sedan dess, inte minst denna heta sommar. Jag minns att hon läste högt ur Rachel Carsons "Tyst vår" som var en skrämmande beskrivning av effekterna med giftspridning i jordbruket som medförde att insekter och fåglar försvann i stor skala. Tillsammans med de andra lärarna ordnade hon en temavecka om miljövård i skolan. Hon hade till den bjudit in Rune Bollvik från Svenska Naturskyddsföreningen för ett föredrag i aulan. Han var den tidens stora miljökändis. En lite lustig episod under föredraget var när han frågade publiken som bestod av elever, föräldrar och lärare, om idéer om hur man kunde hantera avfall på ett miljövänligt sätt. Då reste sig en gammal dam i publiken upp. Det var Ulla-Carinas mamma. Hon berättade att de brukade ro ut på sjön och sänka tomflaskor till botten. Jag såg att min lärare då fick ett generat uttryck som jag tolkade som att hon ångrade att hon hade tagit med sig mamma till mötet. Några år senare blev vi som fältbiologer engagerade i en protestaktion mot engångsburkar för öl och läsk. Vi samlade alla burkar som vi hittade i naturen i säckar som lämnades in till Naturvårdsverket, adresserade till Valfrid Paulsson som då var dess chef. Jag utgår från att vår aktion bidrog till att det snart därefter lagstiftades om att det skulle var pant på burkarna. Ulla-Carinas egna miljövårdsengagemang ledde till att hon var med och bildade Tyresö Miljövårdsförening där hon var aktiv under många år. Ulla-Carina var inte bara en skicklig lärare i sina ämnen utan också en person som var intresserad av och brydde sig om sina elever. Jag minns att klasskamrater med problem vände sig till henne för råd och jag tror nog att det skedde i högre grad än att de vände sig till skolsyster, kurator eller andra vuxna i skolan. Jag träffade henne vid några tillfällen efter min skoltid. Den sista gången vi pratade hade hon varit pensionerad i ganska många år men berättade att hon fortfarande vikarierade ibland. Hon tyckte dock att jobbet hade mist mycket av sin charm. Det var bl a på grund av restriktioner med att använda vissa kemikalier. Detta gjorde att hennes kemidemonstrationer inte längre blev så roliga som förr. Jag påmindes då om hennes spektakulära "fyrverkerier" i kemisalen. För mina föräldrar som hon umgicks en del med på äldre dar, berättade hon att tiden med oss naturintresserade fältbiologer i skolan var den roligaste i hennes lärarkarriär. Vi är några av hennes gamla elever och några fältbiologvänner till oss som fortfarande gör utflykter i naturen då vi ibland delar minnen från vår ungdomstid. Jag pratade med några av dem för inte så länge sedan och vi var överens om att om det inte hade varit för Ulla-Carina så hade våra liv antagligen sett annorlunda ut både vad gäller studier, yrkesval och fritid. Vi hade gärna velat tacka henne medan hon fanns kvar för all den kunskap och inspiration som vi fick av henne. Nu när jag ser tillbaka uppskattar jag verkligen värdet av hennes briljanta lärargärning men också vad hon gjorde för att uppmuntra mig och mina vänner i vårt intresse för natur och miljö och detta gjorde hon på helt sin fritid! Stort tack för det!