Minnestal - Ulla

Vi är här i kyrkan för att Ulla har lämnat oss. Hennes liv här på jorden är slut och vi kan inte följa henne längre. Tillsammans får vi bära fram vårt tack för det goda i livet som varit och lysa frid över det som varit svårt. Idag får vi ta avsked och överlämna Ulla i Guds händer. När döden kommer nära brukar också funderingarna på de stora frågorna komma. Varför livet blir som det blir? Vad är det som formar oss? Vad händer efter döden? För i alla tider har människan funderat kring död och sorg. Det finns de som menar att döden kan liknas vid en punkt. Allting är slut i och med döden. Punkt, slut. Att se på döden som ett frågetecken är nog det vanligaste sättet. Döden är den stora frågan som vi inte kan få något svar på förrän vi får möta den. En människa som är svårt sjuk och har mycket ont kanske till och med längtar efter döden. För den människan kan döden liknas vid ett utropstecken: Döden ropar ut att nu är lidandet över. I kyrkan kan vi, tack vare påskens budskap, tala om döden som ett kolon. Kolon i en mening signalerar att meningen inte är slut. Det kommer en fortsättning. I en av våra psalmer sjunger vi om den fortsättningen: ”Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.” Det är en hoppfull bild på vad Gud har förberett för oss på andra sidan. Och det är det som bär vår tro, att döden inte är slutet, utan början på något nytt. Sorgen går igenom många stadier. Genom årets växlingar, högtider och årsdagar kommer tomheten efter Ulla att göra sig påmind. Idag är det sorgens dag, men också tacksamhetens. Och det finns mycket att tacka för. Med tiden kan tacksamheten över Ullas liv fylla något av det tomrum som hon lämnar efter sig. En människa kan aldrig beskrivas helt i ord. Där finns alltid något mer, något större, något som aldrig kan formuleras med våra enkla ord. Men det är gott att minnas. Minnen att dela med varandra och minnen att bevara djupt i vårt eget hjärta. Kanske minns några av er att Ulla, från Bartveten, läste till sjuksköterska i Göteborg. Att det var där hon träffade sin älskade Sten, som var från Gotland. Ulla och Sten flyttade upp till Solna där de byggde upp ett hem tillsammans och snart så kom också ni, Anders och Hans. Ni bodde i Solna men tillbringade också mycket tid i Bartveten och på Gotland. Båda ställena finns fortfarande kvar för er att besöka, planera för, och drömma om. Ni minns att Ulla älskade korsord. Ofta löste hon dem tillsammans med Gunvor. Ni minns att hon gärna plockade lingon och blåbär, syltade och saftade, och att hon ägnade mycket tid åt trädgården i Bartveten. Att violer var hennes favoritblomma kan vi förstå av annonsen. Ni minns Ulla som omhändertagande. Hon satte aldrig sig själv i främsta rummet. Hon hade ett enormt stort hjärta och förmågan att lyssna. Alla var alltid välkomna. Unga som gamla och så djur förstås. Ni minns säkert hundarna Jackie och Vilda. Åsså livets efterrätt, ni barnbarn, som farmor Ulla älskade. Mitt i alla sorg och saknad finns också plats för tacksamheten. En tacksamhet över vad Ulla fick ge till er. En tacksamhet över vad ni fick betyda för varandra. En tacksamhet över att ha fått gå en bit på livets stig tillsammans med er kära Ulla. Vi ska snart sjunga ”Härlig är jorden” här vid Ullas kista. Det är en hyllning till livet och till det som kommer och en hyllning till Ulla. Det är en psalm som andas både tacksamhet och hopp. Och vi får försöka hålla fast i vår kristna tro och vårt hopp, att Ulla nu funnit vila. Hoppet om att det finns något bortom bergen. Hoppet om att Gud har mött Ulla vid den yttersta grinden. Hoppet om ett återseende.

Kollega och vän!

Kära Ulla! Jag är så ledsen att jag inte visste att du var död så jag var inte på din begravning min kära vän och för alltid den bästa distriktssköterskan i hela världen är jag från djupet av mitt hjärta helt övertygad om. Siv