Min vackraste vän, Momma och stöttepelare

”Hej lilla gumman eller Hej Ida M” svarade du alltid när jag ringde för att det gått en hel natt utan jag fått hört din röst. Jobbigt var väl när jag var iväg och reste, men jag tackar mamma för FaceTime och ”nymordernigheter” som du skulle sagt. Så jag alltid fick se och prata med dig. Du älskade att resa, se dig omkring och vart jag/vi i familjen än reste, fick du följa med ,vart det än begav sig. Nu har det gått över en vecka och jag har än inte fått hört din röst, ditt skratt, som alltid kunde pigga upp mig. Tomheten och saknaden gör ont. Men det som sår som är mest svårläkt är att du nu inte är med mig på våran resa, du som alltid skulle finnas var som vi sa. ”Jag ska ingenstans, du behöver inte vara orolig” sa du Momma? Vart är dudå? För den ända platsen du ville vara på, var här med dina nära och kära, uppleva världen. Men, jag ska som jag sa till dig timmarna innan du slöt dina ögon.” Det är du och jag, det är som att en del av dig, finns inom mig, vi är så lik varann, så det är läskigt”. Jag ska leva för dig. Du är med mig, runt min hals, mina fingrar och handleder. Jag bör inte bara dina egendesignade kläder, dina färgglada tavlor eller smaskar på dina fantastiska bakverk (kan inte nämna 1, för du har en hel del...) utan jag bär med mig dig. I mins 70 år till, får jag hoppas.. Momma, min bästa vän i vått och torrt. Som kunde ALLT, om ALLT. ”Apan känner alla, men ingen känner apan”. Jag känner ingen som är mer omtänksam, intelligent och mångsidig som du. Din berättarröst om tomtar och troll. Din grynost. Din vackra stämma som förgyllde middagarna. Och det räckte inte bara med middag, utan såklart alltid efterrätt. Påskarna med påskägg och egensydda kläder kunde vi barnen åka till Blåkulla Ja, jag har tusen minnen med dig. Och du är välkommen att följa med mig på fler. Du är alltid med mig. Jag älskar dig, min livskamrat till mormor...