11 aug. 2019 I will never forget the moment your heart stopped and mine kept beating.💔

Jag ber er, gör något. ”Finns inget vi kan göra” är det enda svar vi får. Eller "vi vet inte". Men man ser i deras ögon att dem vet! Jag känner mig som skit, skräp, maktlös, vilken jävla mamma är jag om jag inte kämpar? Vad kan jag mer göra? Finns det någon vi kan ringa? Finns det verkligen ingenting man kan göra? För ett år sedan genomgick jag och min man som jag vill kalla det psykiskt misshandel, ren tortyr. Ingen tog mig på allvar. Ingen lyssnade på mig angående hans snarkningar (viftades bort som inbillning trots att vi var 5 pers som hörde), han GRÄT som vi är så säkra på, de öppnade bara ETT öga för att titta efter livstecken. Så mycket i journalen som jag reagerar på! Än idag så många frågor utan svar! De måste göra ”testet” två gånger. För de menar att han är hjärndöd?! Men jag känner så i mitt hjärta att de här är fel, dem har fel. Det har ju hänt sk. ”mirakel” så vart är nu mitt? VART ÄR DEN? Första testet. Ingen som helst livstecken. Men de måste göra ett till. Jag kramar honom hårdare emot mig och ber honom vakna, ber så hårt inom mig att han ska höra mig, känna mig! Timmarna går och det börjar bli kväll och det är nu det sista testet ska göras. Jag kan inte ens titta den här gången. Jag bara hör hur dem ropar MATEO, hur dem drar i honom, vänder på honom, knäcker honom. Mitt älskade lilla hjärta. MIN. Där och då förklaras han officiellt hjärndöd. Ren jävla tortyr. De hade gett upp. Dem har vetat hela tiden och där och då vill jag dö på sjukhusgolvet. Jag bryter ihop, skriker, slår mina knytnävar på det kalla sterila golvet och bara skriker!!! Jag kan inte acceptera detta. Jag blir galen, och jag ser hur alla i rummet tittar på mig. Inte ens där och då kan någon förstå mig. Mina blodsprängda ögon är fyllda med ren ilska, sorg och förnekelse. Jag och min man får gå ifrån till ”familjerummet” för att ”andas ut och samla oss”. Det finns något som ska föreställa en säng. Jag lägger mig där och vi håller om varandra hårt och gråter ut vår smärta tillsammans. Vi vet hur många jobbiga samtal vi har framför oss. Hur ska vi tala om för Damijan? Hur ska Kristijan reagera? Läkarna kommer in. För det här samtalet ”måste man dricka lite saft” säger en sköterska…U pi**u m***r i saft i sve, jag blir så jävla arg. Jag tar en klunk för att få tyst på dem och ber dem prata. Jag förstår precis vart dem vill komma. Donation. De kunde inte ens vänta 15 min, 15 hela minuter!!!! Ren tortyr. Omänskligt. Låt oss vara ifred. Tänk om Mateos hjärta kunde få slå vidare. Vad otroligt vackert det hade varit. Mina känslor är i kläm och jag kan inte tänka klart eller logiskt. När jag får reda på att en obduktion ska genomföras så hugger det i mig. De ska skära i min bebis ändå. Min fina Mateo. Det gör så ont i hela mig. De talar om för oss att de måste stänga av maskinerna. De talar om för mig att jag måste släppa taget. De talar om för mig att jag som mamma måste. De bestämmer en tid. Allt är suddigt, jag förstår inte. Jag vill inte. Jag vill stanna tiden och jag vill inte att de ska stänga av några jävla apparater!!! Kl. 20.00 har de bestämt. DEM har bestämt att kl 20.00 så ska min son dö, sluta andas. De börjar stänga av en apparat i taget, ta bort slangar, en i taget. De lägger ner honom i min famn. Han är så stor. Mammas stora 1 åring. Kan inte förstå hur stor han blivit, han ser så lång ut. Han är så tung, och hans huvud håller inte upp sig utan faller bakåt. Jag håller honom så hårt intill mig, jag fattar inte. Bara stirrar på honom och försöker förstå vad det är jag ser. Det gör så ont. Men jag känner mig så lugn. Eller jag kanske inte är det? Eller så är jag det pga jag vill vara skärpt det sista med honom. Så fort de drog ut slangarna så börjar han bli blå runt munnen och om kinderna. Han tynar bort!!! Han försvinner ifrån mig!!! Mina lungor blir fyllda och tunga men jag kan inte andas!!! Mina armar blir tyngre, men jag håller honom hårt. Han är fortfarande varm, men börjar bli kall, vill bara ta en filt och springa hem med honom! Jag vet inte hur länge jag sitter där…men känns som en evighet. Och hans hjärta slår så starkt, det slår fortfarande!! Jag ber till slut läkaren att lyssna. Han tar fram stetoskopet , sänker huvudet neråt, lyssnar, lyssnar, lyssnar på flera ställen, flera gånger, tittar sedan upp in i mina ögon med tårar och vrider huvudet åt sidan som ett ”nej” och säger: jag är så ledsen, men det slår inte längre. Mina tårar sprutar ut men jag försöker bita ihop för att inte skrika. Mateo hatar när man skrek, eller det var högljutt eller när någon bråkade. Så jag beter mig precis som om han hörde mig. Jag var tvungen att vara stark, för min Mateo. Kl.21.10 dog Mateo i mina armar.😭🖤

Detta är sista bilden vi har på vår Mateo...baranågra timmar innan det ofattbara hände. Mitt lilla barn.

Mamma kommer alltid ha 3 diamanter, 3 prinsar, 3 zlatni, 3 pojkar, 3 älsklingar, 3 srcinja, 3 kärlekar!!