Konst, sång, skratt och gråt

Det var nere i keramiken på Hagabergs folkhögskola för över 10 år sen som jag pratade med dig för första gången. Vi brukade hänga där efter skoltid nån dag i veckan och jobba med lera. Den dagen kom jag ner och jag var högst seriös med mitt syfte där. Jag hade skissat upp en vas, räknat ut mått och funderat på vilken glasyr som skulle passa etc. Du frågade vad det var för uträkningar medan du satt och ringlade lerkorvar och lekte fritt med leran istället. Du tyckte nog jag va en märklig stropp första gången vi pratade med varandra. Du fick mig att lossa lite på mina rädslor och finna skaparkraften. Du gav mig sparkar i baken. Och jag beundrade ditt mod. Modet att vara den du var och inget annat. Du var Lena. Med allt vad det innebar. Man fick ta hela paketet liksom, det fanns inget annat val. Och du tog mig för den jag var, med alla mina fel och brister. Jag är tacksam att jag fick chansen att möta dig och lära känna dig. Jag kommer minnas dig, ditt mod och att inte lämna saker osagt. Livet är för skört och för kort. <3

Min kära skol kamrat

Du kom till majtorpskolan där vi umgicks och hade kul,jag minns speciellt ett minne när du var hemma hos mig när du skulle ta ner din mössa från hatt hyllan, du nådde inte så du hängde i hyllan och den for rak ned i golvet. Jag tänker på dig!