Glädjespridaren Torpfeldt

Hej Torpfeldt,
ända sedan vi blev vänner i lumpen så har jag gillat dig så himla mycket. Mina hjärtligaste skratt genom åren har kommit ihop med dig, varje gång jag träffat dig så har jag alltid känt mig gladare än innan, och likadant verkar alla tycka som känner dig i min släkt och bland mina vänner. Och i spetsen av dessa finns min Frida, som alltid haft dig som favorit.
Små minnen om trasiga favorit byxor, "ben som sälar", vaga antydningar om byggfel hemma hos mig, gitarrkvällar med sång som kanske inte lät så bra som din vissling, vansinniga musselkoket, sjunkande buss i Danmark samt mycket mer värmer gott att tänka på.
Tyvärr verkar det inte som om vi får ses live här på jorden nåt mer, och det känns asjobbigt, men du lever i allra högsta grad i mitt huvud. Dessutom hann du ju både skaffa en härlig fru samt tre fina grabbar, så borta är du absolut inte. Jag hoppas att min familj får chans att fortsätta träffa din i framtiden.

Tack Kristoffer för allt, du har verkligen gjort skillnad för många och särskilt för mig.

Bäste vän Torpan

Allt började med att jag sparkade ett halvfullt bregottpaket i ansiktet på dej.
Denna första kvällen vi träffades i början på 90-talet slutade med plommonkrig och stagedive från Johns busstak.
Det fanns en meningen som man inte kunde säga till dig.
Det här klara(vågar) du aldrig att göra, detta innebar genast en tävling.
Jag hade väldigt svårt att träffa dig utan att få blåmärken, stickor eller andra skavanker efter alla dina galna upptåg som tex. forsränning i mullhyttan, bergsrally på Gran Canaria.
Barfota har vi gått Sandhamn runt, Venaspåret med nylagt träflis och runt erat hus i snö och 20 minusgrader
Om du hade nära till skratt på land så kan man säga att när vi seglade hade du ett kroniskt leende på dina läppar och det kvittade om du inte hade sovit eller att vi packade spinnare eller vinschade tills vi hade blodsmak i munnen, så fanns alltid ditt stora leendet där.
Vi drömde båda två om att få segla ett Gotland runt i riktigt hårt väder så det finns en sista tjänst jag vill be dig om.
Torpan du har säkert fått lite nya kontakter där uppe nu så fixa lite vind till nästa Gotland runt vi seglar.

Hur i havet ska vi klara oss utan dig Lillen.

Alltid så glad

Kristoffer, Vi lärde känna varandra under gymnasieåren och flyttade sedan till varsin lägenhet i Örebro vid ungefär samma tid.
Jag minns alla middagar vi lagade till varandra i våra små lägenheter och när vi åkte och storhandlade, med dig fanns ingen vardag allt var bara kul.
Surfbrädorna och cyklarna var alltid med, och vi cyklade helst där det egentligen inte gick att cykla, ditt leende växte i takt med hindren. Eller när du skulle göra en headspin i min lilla etta och råkade välta den enda blomman jag hade (Jukkapalmen), du planterade om den så fint med rötterna uppåt. Vinet vi bryggde blev ingen hit trots att säljaren hävdade att man inte kunde misslyckas, men vi lyckades med namnet, ”Chess the Vine for Kings and Queens” ;-).

Gitarren och munspelet, sprucken cykelhjälm, fribiljetter till konsert i Varberg, resan till Böda, blåslagna armar i Sälen, segling i Grekland, tennismatcherna, kräftskivorna, alla tävlingar som du hittade på, det finns så många minnen och gemensamt för dem alla är glädjen, buset och den energi du tillförde.
Du har verkligen berört mig och gjort mitt liv rikare. Jag finner tröst i att du levde ditt liv fullt ut, man får bara en chans så det gäller att ta vara på den.

Tack Kristoffer för allt!
/Magnus

Min älskade

Med dej var livet alltid osäjbart, det hände alltid något, oftas väldigt roliga saker men ochså ofta jobbiga saker som du ville göra, fixa, bygga mm. Du var absolut inte den personen som slaggade i soffan och lät allt stå utan du fixade och donade. Jag kände alltid mig väldigt stolt över dig och tog gärna med dig till nya bekanta som jag ville visa upp dig för ( snygging som du var) och självklart föll du i smak vart du än kom. Du hade iochförsig ett dåligt pokerface för du visade tydligt om du inte gillade det jag drog in dig i, och när du gillade det så gossade du in dig i min hals och mumsade. Du luktade väldigt gott och var väldigt len. Rolig var du ochså, så där vardags rolig, att man fnittrade lite varje dag åt dig, och barna var du sådär asagobbarolig med, sådär att jag kände mig nästan tråkig i min ordenliga vardag. Ni hade något som jag aldrig riktigt kunde förstå, grabbar emellan.
Du fick mig att känna mig som världens tiopoängare med dina dräglande blickar och otroligt fina komplimanger, jag var nog din pudding, det var du duktig att påpeka. Saknaden är så stor så stor, smärtan större, längtan till vi möts igen ännu större. Jag älskade dig och äntligen kan jag se en glädje i att våra prinsar är lika dig, för nu kan jag se på dom och se ditt underbara leende och bli varm. Jag behöver inte lova att jag skall göra allt för att få våra barn fina, för ditt blod i deras ådror kommer att få dom så fina som du var.Puss vi ses