Vänner
Uppväxta på samma gata och inflyttade ungefär samtidigt. Vi var många som kände varandra och var lite lika i ålder. Det blev fotboll på ängen eller Röda och vita rosen i skogarna runt Stjärnstigen. Hos familjen Junedahl fanns Sjörövarspelet vilket blev en stor succé för oss som var där. Snart började turerna mellan Stjärnstigen 16 och 20 bli allt tätare. Till en början mest kompis med Pelle men efterhand hittade Håkan och jag på fler och fler upptåg. Vi skaffade skateboard och gjorde banor på gatan, ackompanjerade av Dire Straits på kasettradio. Vi hyrde windsurfingbrädor hos Ragge i Landsjön ända tills den lysande idén att bygga egna brädor dök upp. Hösten 1984 var det premiärsegling i Landsjön. Gunnel körde oss dit och med alldeles för lite vind för riktigt surfing så kunde vi ändå konstatera att våra brädor fungerade mer än väl. Vi skulle sedan ta dem till västkusten där den riktiga surfen fanns och surfsemester i Landsjön vilket innebar att vi självklart måste surfa över sjön med campingutrustning och tidigare nämnda kasettradio på ryggen för att kunna lyssna på Live Aid i realtid i vår ”basecamp”. Egenbyggda snowboards, klara på natten tre timmar före avfärd till Alperna och studioinspelade ”studentband” till våra studentfirande vänner var andra sköna projekt. Många kreativa idéer blev verklighet tillsammans med Håkan. De här åren har varit en så självklar och viktig del av livet. Trots att vi nästan inte alls har haft kontakt senare i livet så har bandet med dig Håkan liksom alltid funnits där ändå. Med mycket värme och kärlek till dig var du än befinner dig. /Johan
Håkan i första ring (hösten 83 möjligen våren 84)
Klassfoto från första året på gymnasiet.
Håkan på studentfesten
Christer Lyck och Håkan på studentfesten
Håkan och gymnasieåren
Jag stod aldrig Håkan direkt nära. Vi umgicks i skolan under gymnasieåren, men inte mer: han var aldrig hemma hos mig och jag var aldrig hemma hos honom. Men i skolan var vi 7-8 grabbar ett helt självklart och naturligt gäng som höll ihop alltid drog jämnt. Jag är idag själv gymnasielärare (psykologi, religion, filosofi, historia) och har haft otaliga klasser. Och tro mig om jag säger att vi var en drömklass att ha i skolan: artiga, roliga och väldigt sams. Jaa, så minns jag Håkan: en artig, rolig , varm och mycket glad person som tycktes dra jämnt med precis alla omkring honom. Det var först på senare år kontakten återknöts efter att jag vänförfrågade honom facebook. Vi växlade några ord med varandra och jag tänkte att jag skall ta och hälsa på honom och hans familj nån gång. Jag har följt alla uppdateringar från de senaste åren. Mycket härliga somriga sociala båtlivsbilder blev det. Allt såg bra ut. Så plötsligt är han död. Jag hade ingen aning om att Håkan var sjuk och nu är han död. Det har berört mig på ett sätt jag inte väntade mig. I helgen var jag på landet och letat upp mina fotoalbum från gymnasieåren. Jag var helt säker på att Håkan skulle dyka upp lite här och var. Och mycket riktigt. Jag valde ut tre bilder och ett skolfoto från första ring. Ungdomsnostalgin fyller bröstet med både värme och sorg av att en av oss inte finns kvar. Men det är inte synd om Håkan längre, men det är förfärligt synd att Håkan inte längre finns kvar, men såklart inte för min eller mina gamla klasskamraters skull, utan tankarna går till alla er som stod Håkan nära och som nu tvingas leva med saknaden. Varma hälsningar /Göran Hestner
Bilder
Jag skickade ett minne och hade några bilder jag tänkte laddat upp men det gick inte, hör av er om ni önskar dem via någon annan kanal. Sofiageting@gmail.com
Barndomsvän
Håkan och jag växte upp mittemot varandra på Stjärnstigen, jag på nr 19 och han på 20. Vi gick grundskolan i hop och därefter samhällsvetenskaplig linje på Sandagymnasiet. Därefter skildes våra vägar. Håkan var en rolig lekkamrat och mycket kul hade vi på gatan. Många barn var i samma ålder och det blev ”röda vita rosen” i skogarna på Egnahem och kurragömma i Seiborgs trädgård. Under tonårstiden och in i vuxenlivet var Håkan en fin vän och jag har suttit i Junedahls källare och gråtit när killen hade gjort slut. Håkan var en god och klok lyssnare. Han var sportig, vältränad och stark och en riktig snygging enligt många tjejer. Jag var nog själv lite förtjust i honom under en kort period☺️ Så kom gymnasiet och vi följdes åt där. Håkan var min bästa killkompis i klassen och vi satt ofta brevid varandra. Vad jag minns så var han inte direkt någon plugghäst men klarade sig bra ändå. Ofta med en god portion charm och eh förmåga att prata.. En gång tog han med sig en bergsprängare till engelskalektionen och spelade snyftaren Do They Know It's Christmas? med Band aid och sa sedan några väl valda ord. Vår (kvinnliga) engelsklärare blev mycket charmad och det sas att han fick en femma i betyg den terminen! Under en period var Håkan med oss i Huskvarna Missionskyrka och vi satte upp en musical som hette Josef. Där hade han en stor roll och han gjorde succé. Han var duktig både på sången och teaterdelen. Vi turnerade runt lite med musikalen och gjorde några roliga resor, bla till Stockholm. Jag tänker på Håkan i dag med sorg och en viktig pusselbit i min barndom och uppväxt är borta alldeles för tidigt. Jag bär med mig många fina, roliga och varma minnen. Jag tänker också på Gunnel och Hans och Pelle och på Håkans familj, på deras saknad och sorg. Han fattas er! Med värme / Sofia
