Ledsen

fick inte veta

Ååå goaste Annika, min härliga vän... ?

Jag såg för ett tag sen att du inte finns kvar hos oss här i jordelivet längre... Behövde landa lite i det... Det blev så tyst... Fick jag välja skulle du finnas kvar så klart, frisk och full av energi och sprudlande handlingskraft och skaparglädje, men det känns ändå skönt och varmt och tryggt att veta att du inte behöver ha ont mer... Du skrev för ett tag sen att det kanske skulle komma som en befrielse för dig när slutet kom... Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kände så, att du kunde gå in i sista vilan lättad, lugn och trygg med dina kära omkring dig. ❤ Jag hoppas du kände och förstod vad det betytt och betyder för mig att jag fick lära känna dig och vara din vän, om så bara för några månader. Tänk vad en fråga efter ett sjalmönster i en virkgrupp kan leda till eller hur?! ?? Vi har bara känt varandra som "brevvänner" men genom etern har du skickat ut så mycket inspiration, klokskap och mer livsglädje och jävlar anamma än någon annan jag känt. Och en massa härligt garnprat på äkta "garnoholic"-vis! ? Så mycket skratt åt alla påbörjade projekt som inte blev klara för att vi ständigt startade nytt. Så mycket skratt i det gemensamma i våra respektive trötthjärnor som ibland tänkt så upp åt väggarna tokigt att det bara går att skratta åt det. Så mycket bubblande text fram och tillbaka om garner och virkning, om drömmar och livet. ❤ Jag saknar dig och allt detta så otroligt mycket! ❤ Jag ville hoppas du som genom ett magiskt trollslag skulle finnas kvar för alltid. ❤ Men jag kommer bära dig och din livsglädje med mig under resten av mina dagar och trots din sjukdom och allt den innebar så är det just det glada, positiva, kreativa, starka och livsbejakande "fånga stunden" som jag tänker på när jag tänker på dig och då ler jag och känner mig lyckligt lottad och tacksam att fått vara en del i ditt liv och vara din vän. ❤ Jag tror inte på ett liv efter döden, att vi återföds på ngt sätt, men jag tycker ju ändå väldigt mycket om tanken på att se dig sitta däruppe bland molen eller stjärnorna och dingla med benen, vakande över dina fina barn så de har det bra... Men stilla sitter du nog inte så länge, för jag kan ge mig den på att du hittar en regnbåge att låna färg av så du kan måla och kanske lite stjärnstoft att spinna garn av så du kan fortsätta virka dina fina mandalas och sjalar. ? Nu kom jag att tänka på din blåvita Portobello road sjal... Min vilar för tillfället... Hann du göra klart din? ? Ja du ser, här pladdrar jag på i vanlig ordning... Vill inte alls sluta prata med dig! ❤ Så jag tror att jag nu bara önskar dig en helande och skön sömn, så hoppas jag vi ses en annan dag, på en annan plats... ? Kram min vän och sov gott! ❤

Annika, Annika

Sitter hær i Florida, efter en natt fylld av drømmar, drømmar dær du Annika var huvudpersonen. Drømmar som bestod av våra gemensamma minnen från många år tillbaka, minnen som numera bara ær mina minnen. Drømmar som var så verkliga och inte alls konstiga som vissa drømmar kan vara. Du var den starka, vackra, alltid skrattande rødhåriga virvelvinden som alltid var på væg mot nya æventyr. Och den gången du inte var varken lycklig eller skrattande efter att din mamma hade døtt alldeles før tidigt, nær jag åkte hem till dig, drog upp dig ur sængen, tvingade med dig till stallet, tvingade dig upp på min hæst, visade dig vægen in i skogen, sa till dig att nu ska du gråta høgt, skrika så høgt du vill, før ingen kommer att høra dig och komma tillbaka nær du kænner dig færdig. Efter någon timme kom du tillbaka med ett leende på læpparna. Flera år efteråt så berættade du att det var något av det bæsta någon någonsin gjort før dig, før det gjorde att du kunde gå vidare ur sorgen. Jag tror egentligen inte på ett liv efter døden, men Annika, jag vet att du var hos mig i natt och att det var ditt farvæl till mig.