Kamra toch vän
Det är roligt att se bilderna på Berit som Du lagt upp här, Anita. Den bild jag har är från förra våren, då Ljusdals LS gick in i Gävle LS och Berit ordnade med allt som skulle överföras till Arbetarrörelsens arkiv och till LS. Sjukdomen hade redan härjat med henne då, men hennes själsliga styrka och livsglädje kunde den aldrig ta. Berit, vi pratade med varann på telefon, när Du kommit hem ifrån sjukhuset. Du skulle få hemsjukvård till sist och det kändes positivt, Du skulle bli bättre och starkare och vi skulle träffas när våren kom. Du berättade med humor och ibland med rättmätig vrede om kampen mot sjukdomen och om att få gehör för Dina behov. Det krävde styrka och kunskap och jag minns att Du, mitt i alltihop, tänkte på att Du kunde hjälpa andra i Din situation som inte var så stridbara. Sådan var Du, den Berit jag minns. Stridbar och så vänlig. Stark och så ödmjuk. Seriös och så lättsam. Så mycket arbete Du gjorde för andra, för oss alla, för en bättre framtid. Lugnt och metodiskt - och ofta ackompanjerat av ett förlösande skratt. Jag önskar att det kommer att växa fram flera som Du i den här ofta tröstlösa världen. Det behövs. Och det är tomt efter Dig!
Kollega
Jag arbetade tillsammans med dig på sfi under några år, jag var nyutbildad lärare och du "gammal i gemet", Jag upplevde dig som en ytterst kunnig och kompetent person, jag kunde alltid vända mig till dig när jag hade frågor, det spelade ingen roll om vad. Du var alltid var glad och hade nära till skrattet. Du var lugn och metodisk i det du företog dig och när du blev sjukskriven hoppades och trodde jag hela tiden att du skulle komma tillbaka till jobbet. Sista gången vi sågs var på biblioteket, du läste dagstidningen och jag skulle hämta en bok. Vi pratades vid i säkert en halvtimme, kanske mer, du berättade att du trivdes i din nya lägenhet, jag minns inte vem av oss som hade bråttom hemåt, men vi sade i alla fall "ta hand om dig så hörs vi" innan vi sade hejdå.
Berit Johansson - minnesord från storasyster Anita
Du var så glad sista gången vi pratade på telefon. Det hade ordnat sig med hemsjukvård och du tyckte att läkaren Per verkade så bra. Jag skulle kommit och hälsat på dig den sista helgen innan du hastigt avled. Det blev inte så. Madrassen till den nya bäddsoffan hade inte kommit och vi bestämde att skjuta upp. Jag tänker på hur positiv du var under dina sista år trots svår sjukdom och och besvär med alla kontakter i sjukvården. Vi kom nära varandra. Vår mamma blivit dement och flyttat in på ett äldreboende i Sundsvall. Vår bror Roger hade dött några år tidigare. Min man hastigt avled förra midsommaren. Du kom kom på begravningen, fast du hade besvär med att få i dig mat via knapp på magen. Du var min lillasyster och vi upplevde vår barndom i ett litet torp på ett berg i skogen utanför Ljusdal. Torpet, Moddabacken, var utan alla moderna bekvämligheter. Bära vatten från en källa, bära ut slask och hugga ved till spisen var mammas jobb. Vi tre syskon, Roger, jag och du fick hjälpa till. Vi fick gå, cykla, åka spark eller skidor ned från torpet, för att sen åka med mjölkbussen till Sjöbo byskola. Det var 2-3 km till närmaste granne, så vi lekte med varandra. Jag lekte skola med dig, så när du började första klass kunde du redan läsa, skriva och räkna. Jag gjorde små skriv- och räkneböcker till dig. Vi hade våra dockor med docksängar och sjöng sånger ur pappas sånghäften. Vi spelade kort och läste böcker. Hela familjen åkte in till köpingen och handlade mat och lånade böcker på Ljusdals bibliotek på lördagarna. En gång när du kände dig ensam hemma hos mamma, fick du gå ned byn och sitta med mig i Holänna byskola. Vi gick i B-skola och då går 2 årskullar i samma klass och vi var bara ca 15 barn totalt. Vi hade husdjur som katt, hund och kaniner. Men vid ett tillfälle saknade vi katt och önskade oss en kattunge. Vår pappa som jagade, hade skjutit en räv, funnit två rävungar i lyan och tog hem dem. De var jättesmå och mamma fick mata dem med dockornas nappflaskor. De fick heta Tom och Mick och vi lekte med dem. När andra kom i närheten sprang de och gömde sig. Du var en person som engagerade dig socialt. Under många år var du kassör i den syndikalistiska fackföreningen i Ljusdal. Du deltog också i Solhusets verksamhet i Ljusdal. Under dina sista yrkesverksamma år jobbade du som SFI-lärare. Du hade utbildat dig som fritidslärare och tidigare jobbat med barn inom fritidsverksamhet. Du hade en stark vilja och kämpade för att få leva. Nu har du lämnat oss, men finns kvar i alla minnen vi har av dig. /Anita