När vi var små

2019-10-12 Nu är det 2 månader sedan du somnade in och jag fattar inte att du är borta. På din begravning tänkte jag berätta för dina barn och barnbarn om allt roligt som vi gjorde som små. Men det var så många där så jag vågade inte. Jag har ju alltid varit den fega och du den kaxiga. Du låg ju ofta över nätterna hos din mormor och morfar som var min farmor och farfar. Vi låg i kökssoffan och när det var höst och vi skulle gå på dass en sista gång på kvällen passade vi på att palla äpple från de träd som vi inte fick ta äpplen från. Sedan sprang vi in på dass och satt där och åt upp dem. Farfar kom ut på trappan och sa med sträng röst ”Nu är ni väl färdiga, kom in och lägg er ”. Vi fick bråttom för vi var ju tvungna att få i oss alla äpplen. Sedan låg vi och fnissade och farfar som arbetade skift på Munksjö blev arg. Han skulle ju ibland upp tidigt på morgonen. Jag minns en dag när vi fick en peng av farmor för att köpa godis om vi samtidigt handlade åt henne. Lisbeth sa till dig att vi skulle tänka på Stefan så att han skulle få godis också. Vi stack iväg och Stefan kanske var 3 år, jag var 5 år och du 7 år. Jag tror aldrig att jag sett Lisbeth arg varken innan eller efter detta men när vi kom tillbaks så sa hon till dig att du skulle bjuda Stefan. Han tittade i påsen och började gråta för vi hade bara köpt salta godis för 25-öringen. Stefan tyckte inte om det och Lisbeth sa att det inte var snällt av dig. Då såg jag att hon verkligen var arg. Men när vi gick frågade jag varför du inte köpt något till Stefan och då svarade du kavat att det var väl bra, då får ju vi mer. Jag var inte bättre jag utan svarade ja, vad bra. Vi tyckte det var jätteroligt att fånga humlor. När de kröp in i blomman Stormhatt satte vi två glas mot varandra och så kom humlan ut ur blomman och var fast inne i glasen. Den lät så arg. En gång råkade du slå ihop glasen för hårt och ett gick sönder. Vi sprang in i det finaste rummet, ställde det trasiga glaset på linneskåpet bakom ett foto. Vi sprang ut och bad farmor att följa med. Hon, farfar och Kerstin satt ute och drack kaffe. Vi visade det trasiga glaset och sa förlåt, farmor undrade om vi gjort oss illa, det hade vi inte. Det var bra, sa farmor för glaset är värdsliga ting, så det gör inget att det gick sönder bara inte ni gjorde er illa. Farmor blev aldrig arg och du var ju hennes favorit bland barnbarnen, det märktes ofta även om hon tyckte om oss alla. Vi berättade mycket spökhistorier och jag var väl alltid den som var räddast. Du och mina systrar höll på att berätta om Svarta damen och skräckhistorier om Blodet droppar. Kärragubben skrämde farfar oss med för att vi inte skulle gå ner i kärret, men där var vi ändå så klart. Allt förbjudet var roligast. En lek som vi lekte ofta med alla grannbarn var ”stegen”. Vi sprang runt vårt eller grannarnas hus och en fick stå och räkna. Man skulle försöka komma i mål utan att den som räknade skulle se när vi satte ner fötterna. Du var alltid bra på att fuska och fick din vilja igenom. Såg man dig sätta ner foten så sa du bara, nej, jag satte inte ner foten, du såg fel. Det kunde bli häftiga utbrott men oftast vann du. När ni flyttade till Bottnaryd fick jag ta rälsbussen dit. Ni hämtade mig vid stationen. Vi byggde kojor i skogen och när det var dags för middag kom er collier Rajta och hämtade oss. Hon var så underbar. Men ibland ville vi inte gå hem så då gömde vi oss, men Rajta hittade oss alltid och skällde tills vi följde med hem. När vi kom upp i tonåren blev du en ”Mods”. Du hade en militärgrön jacka som det var en massa skrivna namn på. Jag minns en gång när vi åkte buss och medan vi väntade på bussen satte du dig på trottoarkanten. Res dig upp, jag skäms ihjäl för dig, sa jag. Men du svarade bara lugnt att så gör man när man är en mods. Så träffade du Christer och ni fick Malin. Jag var barnvakt ibland. En gång när du lämnade Malin, hon kanske var mellan 2-3 år började hon gå upp i trappan som små gör. Först händerna och sedan en fot i taget. När hon kom till tredje steget, jag stod intill för att vara beredd att ta henne om hon skulle trilla, då röt min farfar till på henne.” Gå ner därifrån meddetsamma, där får du inte klättra”. Då vände Malin på sig, satte sig i trappan, lade armarna i kors, böjde sig framåt och skrek så högt hon kunde. ”Du stämmer inte över mej för det gör min mamma”. Vi barn har alltid haft stor respekt för farfar och löd honom alltid och jag tänkte att nu blir han jättearg på Malin. Men han vände sig bort och jag såg att han skrattade. När jag berättade det för dig när du kom hem blev du lika chockad som jag. Skrattade han verkligen, det tyckte vi båda var helt otroligt. När ni fått Niklas fick ni efter ett tag en kattunge av min pappa. När det gått en tid ringde du och bad farfar att avliva den. Ni kunde inte ha katten för Niklas drog den i svansen och öronen hela tiden. Ni fick stänga in den på toan och det tyckte du inte om att behöva göra. Du kom med den en kväll och på morgonen när jag och farfar åt frukost satt katten på kökssoffan och ställde sig upp med ena tassen på bordet för att kolla vad som fanns där. Farfar gav den en korvbit och den satte genast i sig den. Då sa farfar att du var allt en riktigt liten pys, jag tror att vi behåller dig. Jag blev överlycklig och den fick heta Pysen. Jag tror aldrig att jag berättade för dig om hur mycket Pysen kom att betyda för mig, jag älskade honom över allt annat. Ja, detta är några av våra minnen som vi har haft tillsammans och som bara jag själv har nu. Jag hade så gärna velat träffa dig men jag hann inte. Allt gick så fort. Jag tänker ofta på dig.