Minnesord om Nils Lövgren ("Nisse")

Nils Lövgren, Lycksele, har avlidit i en ålder av 93 år. Han sörjs närmast av makan Siri och barnen Erika och Mattias med familjer. Pappa växte upp på 30- och 40-talen tillsammans med en yngre bror och syster i byn Långbäcken vid Stöttingfjällets fot. Tillvaron präglades av hårt slit för brödfödan och tillsammans med syskonen och föräldrarna Bror och Ingrid så fick han snabbt lära sig att ta medansvar för familjens försörjning. Redan som tioårig ”getare” började han att valla boskapen ute i skogen på sommarbete och senare som 14-åring efter avslutad folkskola och konfirmation tog han sina första steg in i arbetslivet. Han började sin yrkesbana som skogsarbetare tillsammans med sin yngre bror och far. Han hyste stor beundran till sin mor och far som var skickliga i sina roller. När han ryckte in på I 20 i Umeå så inspirerades han av en kamrat att läsa in realskolan via korrespondenskurser för att sedan vidareutbilda sig. Han ville lämna det tunga slitet i skogen. Så småningom kom han in på Skogsskolan i Hällnäs och fick därefter tjänst som Kronojägare i Lycksele på Domänverket. 1954 träffade han vår mor, Siri Ångman från byn Storlögda. Kärleken växte sig starkare och kontakten hölls framför allt brevledes mellan pappa och mamma som befann sig i Stockholm på tandsköterskeutbildning. 1956 bytte de ringar på en semesterresa i Norge, följt av giftermål i Fredrika kyrka 1958. Efter giftermålet bosatte de sig i Lycksele och där föddes barnen Erika och Mattias och familjen förblev Lycksele trogen. Som pensionär hade han ett aktivt liv och pendlade mellan bostaden i Lycksele och släktgården i Storlögda Pappa var omvittnat omtänksam och generös, både som make och far, arbetsledare och som medmänniska och han hade en förmåga att alltid se det goda hos människor, samtidigt som han var ständigt nyfiken på sin omgivning. Han var mån om att hänga med i det senaste inom IT eller annan teknologi samt hade en fallenhet för att uttrycka sig i text. Detta resulterade i en del tidningsartiklar samt tät mejlkorrespondens. Han var en flitig besökare och ibland organisatör av kulturella arrangemang, aktiv i föreningsliv, och hans stora passion var att forma i trä, allt ifrån husbyggen, snickerier och träsnideri. Däremellan spelades en trudelutt på munspelet. På senare år vacklade hälsan och den en gång så flitiga arbetsmyran började tappa sin kraft att arbeta på gården, snickra eller vara i älgskogen. Trots detta hörde vi aldrig honom klaga och han hade alltid en positiv syn på tillvaron med ständiga framtidsplaner. Ett rikt liv är nu till ända med stor saknad och sorg men med tacksamhet och glädje över att vi fått ha en fantastisk far, make, morfar, farfar, mormorsfar och vän vid vår sida så länge.