Ella-Majas berättelse

”Jag blev född den 30 september 1923 på Gävle BB, som låg på Hantverkargatan. Pappa Helmer Sundström härstammade från Åland, med far som var dykare och arbetade med att bygga upp Gävles kajer. Mamma Hildur var född i Boden av bondsläkt och kom till Gävle genom att följa med som piga åt en major Ringström. Mitt första hem blev Steneberg, en fin gammal herrgård från 1700-talet med stenmur runtomkring och en uteplats med krusbärsbuskar, syrener och gräsmatta. Att bo på Steneberg var som att bo på landet. Där bodde även min snälla farmor, som berättade sin historia bland annat om branden i Gävle. Jag fick två bröder, Olle 1924 och Matts 1926. Vi hade det bra men det var svåra tider med fattigdom i arbetarfamiljer i de närliggande Sockerbruksgårdarna. Det var stora barnkullar, utedass, vedbodar som man kunde leka i och grismatstunnor som kommunen hämtade till grisarna på Söder. Jag hade många vänner i Sockerbruksgårdarna. Jag kommer ihåg bygget av Staffanskyrkan och när den invigdes 1932. En farbror från Bohuslän hade arbete att knacka sten för hand, precis som om de var sockerbitar. Alla blev exakt lika stora och det blev jättehögar. Jag började småskolan 1931 och gick i ”lilla vita”. Jag älskade min fröken Asta Yström. På sommaren under de första skolåren fick vi resa till mormor i Smedsbyn. Det var en lång resa med tåg och tog både dag och natt. Mamma följde oss dit men vände när vi somnat och trots den 10-öring hon lämnat under kudden så blev vi väldigt ledsna. Vi hade fantastiska somrar hos mormor med kor, hästar och lekkamrater. En dag i början på 30-talet kom kapten Söderhjelm hem till oss. Han ville att mamma och pappa skulle sköta om Gefle Segelsällskaps (GSS) klubbhus på Huseliiharen. Mamma skulle sköta restaurangen till seglarna och pappa skulle vara vaktmästare, sätta ut bojar och allt annat. På vintern arbetade pappa som eldare på I14 så det passade bra och de tackade ja. Det var underbara dagar för oss barn i den härliga miljön med båtar, frisk luft och snälla farbröder som man fick presenter av. Jag fick hjälpa till att gå telefonärenden med mera. Segelsällskapet lottade en gång om året ut en juniorbåt och en stor båt, 22:a, och jag fick dra lotterna, det var stort. På ”Husse” ordnades stora regattor med Sven Salén, Wallenberg med flera potentater och mamma fick ordna stora högtidsmiddagar. Jag kunde namn på alla vackra stora båtar. Vi flyttade till östra Islandsgatan. 1939 bröt kriget ut. Det var ont om mat och mamma födde upp kaniner som vi kunde äta. På andra sidan gatan, Fältskärsgatan 5, bodde Sigvard Nordin och hans stora familj. Jag kände inte honom då men kunde se honom genom fönstret när han kammade sig vid spegeln och sedan gick till Läroverket. Han var så fin i sin mössa. På Luciadagen 1942 sa mamma: ”Sitt inte här och ha tråkigt”. Jag gick därför till danspalatset Maxim som låg nära och där var Sigvard. Han följde mig sedan hem och frågade om han fick bjuda mig på GIF-jubileum på Baltic. Vi stod i farstun och pratade när mamma kom ut i humör och släpade in mig. Jag trodde att hon förstört allt! Men Sigvard kom senare tillbaka. 1943 fyller jag 20 år och den 25 oktober förlovar jag mig med Sigvard Zacharias. De var kämpiga år där Sigvard gjorde sin militärtjänstgöring uppe i Hemavan med kalla snörika vintrar och osäkerhet men vi höll kontakten med brev. 1945 blev det äntligen slut på kriget och vi fick möjlighet att gifta oss. Sigvards mamma Ida var äldsta dotter till fiskaren Sundin på Utvalnäs. Sigvards familj hade sedan 1920-talet köpt sommarvillan Birkero nära Sundins och hade där ett sommarparadis. Med stöd av svärfar och svärmor börjar vi 1950 bygga vårt sommarhus, ett gammalt härbre från Ljusdal på en del av tomten Birkero. Jag insjuknade 1954 i hjärnhinneinflammation och blir först intagen på Epidemin. Ingen vet orsaken men nu efteråt kan man misstänka att det var efter fästingbett (TBE). Helt orkeslös och vi får hjälp av en fantastisk hemsjuksyster med att ta hand om barnen och laga mat. Jag tror inte att det hade varit möjligt idag. 1955 blev jag tillfrågad om jag ville arbeta kvällar i kassan på biografen Grand. Det tyckte Sigvard att det inte skulle vara så dumt. Vi hade ju inte så gott om pengar. Jag gjorde mig fin i håret på den nyöppnade salongen Winzas på Drottninggatan inför första arbetspasset. Till föreställningen kom Birger Winza och frågade, ”kan fru Nordin tänka sig att börja som receptionist hos mej på Winzas damsalong?” Jag tänkte; aldrig, jag har två barn. Men han sa; svara inte nej nu, ring inte utan kom upp på salongen. Sigvard, min svärmor och mamma stöttade mig och sa absolut. Mamma började ta hand om barnen efter skolan och jag fick ett fantastiskt arbete på den största salongen i stan med intressanta människor och egen inkomst. Efter kriget fick vi erfarenhet om det förfärliga och jag ville bidra med tanke på våra flickor och framtiden. Jag gick med i Lottakåren och gjorde en insats som kassör i lottaförbundet. Vår vackra våning i Dalapalatset skulle evakueras och delas upp i mindre lägenheter. Det närmade sig pensioneringen och vi beslöt att flytta ut till Utvalnäs 1986 där vi nu hade ett litet vinterbonat hus. Våra flickor gick nu på utbildning vid Uppsala universitet och vi fick ett gott pensionärsliv ”hemma på Utvalnäs”. Efter drygt 10 år började Sigvard visa tecken på demens som till slut gjorde det omöjligt för honom att bo kvar hemma på Utvalnäs. Det var nog sviter av att legat medvetslös på en bandyplan och andra skador. Med mina flickor i Stockholm och Åkarp blev jag plötsligt ensam. Jag bestämde mig för att här kan jag inte sitta. Strömsbro församlingshus blev en viktig mötesplats med Ingmari, Märit med flera där vi hade symöten på tisdagarna. Gävle Bridgeklubb annonserade om en nybörjarkurs. Jag hade spelat under somrarna på Birkero men inte lärt mig riktigt, så hösten 2000 började jag gå bridgekurser. Av en tillfällighet träffade jag en dam som spelade med ett gäng i Hille där jag blev inbjuden och där jag fick många kamrater. Vi började senare på Gävle Bridgeklubb och det blev en fantastisk gemenskap. Men att jag kunde bo kvar i mitt hus på Utvalnäs har jag att tacka för mina döttrar, grannar men särskilt Sture Sundin som jag alltid kunnat ringa och som kommit för att se till mig då och då. Pandemin innebar en svår prövning med rädsla för smitta och ensamhet. Min dotter Eva-Karin fanns dock på gården och hjälpte mig med allt som Elvinas hemtjänst inte hade som uppgift. Sedan ville inte kroppen längre……”